Drömmen om Polen

För mig har Polen blivit en symbol för den kultur jag så innerligt längtar efter. Där är människor fromma utan att vara puritaner; man dricker, dansar och flörtar utan för att den sakens skull bete sig som svin. Människorna har sin stolthet i den gemensamma tron och kulturen, men också i den egna hedern och värdigheten. Där är det viktigt att hjälpa äldre damer med kassarna, att visa gästfrihet mot grannarna och se till att barnen uppför sig i skolan...

Man brukar säga att exilpolackerna lever med en nostalgisk fantasibild av landet de lämnade, och den har lyckligtvis drabbat mig också. Någonstans känner jag nämligen att det inte spelar så stor roll om den stämmer eller inte; drömmen om en nation där man värdesätter enkel godhet och idealism är fullt tillräcklig.

Jag har inga släktband till Östeuropa. Min dragning dit är helt och hållet romantisk, mina kontakter vänskapliga. Drömmarna dit handlar egentligen om Sverige, om att jag vill ge våra barn något annat än den kultur vår egen föräldrageneration lämnade efter sig. Tänk om ungdomen kunde söka sin identitet i något större och djupare än det egna varumärket, bloggen eller facebookprofilen.

På julafton skrattar vi svenskar åt Karl-Bertil Johnsson, hans präktighet är så ”föråldrad” att den ter sig löjeväckande. Han vägrade att ”ljuga för mor på självaste julafton” och på nätterna drömde han om numera bortglömda ideal: tappra riddare, kyska jungfrur och kamp för den rättmätige konungen. Dessa moralkakor från riddarsagorna sägs enligt svensklärarna ha varit det gamla samhällets sätt att överföra sina ideal till ungdomen. Men om riddarromanerna fördärvade Don Quijote, hur skall det då gå för MTV-generationen?

Jag vill sätta min stolthet i att finnas till för andra, att vara en gentleman. Men det ligger inte naturligt, det finns alltid en röst inom mig som säger att det är bättre att söka rikedom och världslig ära än en god karaktär. 80-talisten i mig ligger så att säga där och bubblar. Hur ska det då gå för den nuvarande ungdomen? Vilka är deras sagor och idoler? Vad får de lära sig är viktigt? Somliga talar om en nykonservativ ungdomsrörelse, kanske blir det de som gör revolt? Mycket tyder tyvärr på det motsatta...

Jag saknar en kristen kulturdebatt. När ska vi våga säga att djävulen finns på teve utan att anklaga oss själva för att vara puritaner? ”Vi kan inte skydda barnen” sägs det, men är inte det en vidrig fatalism? Jag hoppas att jag gör ett försök om jag får bli pappa i alla fall.

Hur tänker ni som fått äran att bli föräldrar?