onsdag 27 april 2011

I nöd och lust...

För några månader sedan lanserades en dejtingsida för den som vill vara otrogen. Även om delar av kultureliten som vanligt poserade med sin "frigjordhet", var det  oväntat många som reagerade med stor ilska. I media uppstod intressanta diskussioner om kärlek, familj och ansvar. Sorgligt nog hörde jag väldigt få som stod upp för den kristna synen, att stanna i nöd och lust - tills döden skiljer åt!

Jag har träffat pastorer som berättat att många bröllopskandidater gärna vill ändra i bröllopetsceremonins liturgiska läsningar, de vill ta bort bitarna om "nöd" och "död". Det är uppenbart att de i den falska romantikens namn endast vill tala om lust, att de vill pervertera kärleken till ett ömsesidigt utnyttjande av det man eftertraktar i den andre. En sådan äktenskapssyn är dock dömd att leda till ensamhet och har ingenting med kristendomen att göra. Faktum är att det är en fördold polygami, man har flera partners även om det råkar vara en i taget...

När den moderna människan ger sig till någon annan, är det nästan alltid underförstått att det bara är "till låns", att det går att dra sig ur om någon i relationen tröttnar. Partners konsumeras bara, som köp- och slängvaror! Den andre blir på sin höjd ett trevligt sällskap, men tillhör varandra gör man inte...

Ensamheten i en sådan relation är extra tydlig när vi blir sjuka, svåra och tråkiga. Partnern drar sig ur och det visar sig att det inte var hela personen som älskades, endast den attraktiva delen. Man håller ihop genom att uppskatta den andres positiva sidor, inte genom att smälta samman med hull hår... 

Det är inte lätt för någon att vara trogen i nöd, i sådana fall vore det inte "nöd" utan "lust". Somliga får mer av det ena, andra mer av det andra. Oavsett måste kärleken vara givande och acceptera båda, annars är den inte kärlek i kristen mening.

I Bibeln sägs det alltså att de gifta inte längre är två utan ett. Inte ens den egna kroppen tillhör en själv längre. Man ska rå om den andres kropp som sin egen, och vice versa. Då gäller det att älska både det sjuka och det friska, det svaga och det starka, det vackra och det fula - alltihopa är ju en del av dig själv! Två är ett, och ur den oupplösliga gemenskap kommer barnen... Barn som kan lita på att mamma och pappa rår om varandra.

Må den heliga familjen beskydda oss!

onsdag 6 april 2011

Det stora kärleksbadet

När jag blev kristen hade jag svårt att förstå vad som menas med syndamedvetenhet. Ödmjukhetsidealet talade visserligen till mig, men jag trodde mest det handlade om att inte sätta sig över andra. Det var först när jag fick mer av Jesu kärlek som jag kunde ana kontrasterna mellan mörker och ljus i min egen själ...

Jag tror att den som eftersträvar syndamedvetenhet först måste eftersträva kärleksmedvetenhet, det har åtminstone varit min erfarenhet. Egentligen är det ganska enkel psykologi; inför kritiska, granskande blickar vill ingen visa sig naken. Den som haft gympa på högstadiet vet garanterat vad jag menar.

I bönen lär vi dock känna Jesus som är allt annat än en rå högstadiegrabb i omklädningsrummet. Hans Moder har inte lärt Honom annat än kärlek, ty hon uppfostrar i samklang med Fadern. I den heliga familjen kan det därför inte finnas någon sadistisk glädje i att gnugga in andras svagheter. Det blir lätt floskler, men Kristus är verkligen kärleken. Hans barmhärtiga hjärta bultar för oss utan förbehåll, och det är först när den insikten sjunker in som Han kan börja förändra oss, klä av oss inför det stora reningsbadet...

"Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta" (Matt 11:29)

















Den egna synden är hemsk att se, men den som erfarit Guds kärlek förtvivlar inte, hon faller ihop i Jesu famn.  Det är i dessa korta stunder som jag fått uppleva hur det är Kristus som lever i mig (Gal 2:20) och att Anden fyller mitt hjärta med böner utan ord (Rom 8:26). Det är alltså då som jag på allvar vänt mig till Jesus, ty han säger: "Lugn, det är jag. Var inte rädd!" (Mark 6:50).

Vissa moderna predikanter ropar dock ut ett "evangelium" där vi inte behöver bli förlåtna, där människan är god nog som hon är. I deras föreställningsvärd är guds kärlek inget annat än en axelryckning, ett överseende med våra brister. Många konservativt kristna svarar då med påståendet att det predikas för mycket kärlek i Kyrkan, men jag vågar påstå att det är precis tvärtom!

Maria från Magdala, be för oss!




















Den som får mycket förlåtet kommer älska honom mer, säger Jesus (Luk 7:47f). Mitt eget skyddshelgon - den botfärdige synderskan Maria från Magdala - är en av de personer i Bibeln som visat Jesus störst kärlek. Hon begrät Honom både vid korset och graven, och det var också hon som fick det ärorika uppdraget att berätta om uppståndelsen för de andra (Joh 19:25, 20:18; Matt 27:61 osv.). Hennes största dygd är inte tron utan kärleken. Hon väntade blint där de lagt Honom, ingenting tyder på att hon visste vad som skulle hända.

Ibland glömmer jag bort att Jesus älskade mig innan jag var förmögen att älska honom tillbaka (1 Joh 4:19), då faller jag gärna in i skrupler. Jag blir modlös och tycker att det religiösa livet är dystert och tungt. Per Mases har kommenterat fenomenet på ett mycket fint sätt i senaste Pilgrim. Det talade verkligen till mig så jag gör ett litet utdrag och hoppas att det kan hjälpa någon mer:

"I den kristna andlighetens historia är Ignatius av Loyola (1491 - 1556) den store pedagogen på området. 'Det som kännetecknar den onda anden', säger han 'är att klandra, inge dysterhet, uppställa hinder och oroa själen med falska resonemang för att hindra henne att vandra framåt. Det som kännetecknar den goda anden är däremot att ge mod och kraft, tröst och tårar, lust och ro, för att man ska tillväxa i det goda'.
  Inte ens synderna får föra oss till misströstan. Själasörjaren Francois de Sales (1567 - 1622) ger följande bild: "Så förändra er, men gör det med glädje, som en som älskar sin trädgård och beskär sina äppelträd'".

Helige Franz von Sales, be för oss!

fredag 1 april 2011

Några osammanhängande promenadtankar

Småfåglarna sjunger så vackert för Jesus, hurra för att de äntligen kommit tillbaka! De uttrycker en okonstlad lätthet som får mig att längta efter himmelriket. Naturen väcker onekligen det andliga inom mig, datorn det motsatta. Jag måste prioritera om min tid...

Må den helige Franciskus av Assisi beskydda vår vackra natur!



















Under min rosenkranspromenad i morse fick jag förresten en stark ingivelse att överlämna domkyrkan  i Marias händer.

Jag har aldrig varit särskilt duktig på urskiljning, men jag tänkte att detta är harmlöst. Därför ställde jag mig en bit ifrån domkyrkan och bad. Det skapade dock bara otillfredsställelse; "jag måste gå in, kyssa marken och göra det ordentligt!" Så fick det också bli, och jag fylldes av en oerhörd frid. Det kändes som om fönstermålningen med den välsignande Jesus bekräftade att jag gjort rätt...

Hur reagerar ni på sådana ingivelser? Kan det vara träning i lyhördhet inför att Anden vill något större, eller ska man vifta bort det och hoppas att det kommer tillbaka om det är äkta?

Vill förresten be om ursäkt ifall många av min inlägg känns som "tankespam".  Har ingen lust att skriva långa, väl genomarbetade inlägg just nu nämligen. Bloggen får fungera som någon sorts publik dagbok i stället, och det är väl ursprungstanken med konceptet vill jag minnas...

I de Tjänandes Namn,
Pontus Immanuel-Maria