Idag är jag i Linköping och hälsar på min goda vän David. Hos honom kan man nästan alltid vara säker på att få kaffe, eftertänksamma samtal och ett och annat skratt.
I eftermiddags konverserade vi om himlen. Det började med min bekännelse att jag inte tycker om svensk psalmsång. Min vän tyckte som jag, den är för banal och simpel på något sätt. Vi vill ha något som hjälper oss att fantisera om den stora Härligheten. Han spelade Palestrinas vackra Kyrie och vi försökte föreställa oss hur änglarna och helgonen sjunger inför Treenigheten i himlen.
Men vad vet vi egentligen om himlen? Jesus är där, det är därför vi vill dit. Ingenting distraherar oss i bönen och det känns aldrig kämpigt eller tråkigt. Till och med umgänget med Maria och helgonen måste vara att skåda Honom. Kanske har jag en barnslig bild men jag föreställer mig det som gravitationslöst, ljust och omfamnat sorglöst. Det är ditåt jag vill sträcka mig i bönen, mot det totala omhändertagandet.
Jag behöver fantisera om himlen ibland för att orka vara kristen. Med det i åtanke blir det ännu vackrare att Jesus endast tänkte på oss när han hängde på korset. Tänk att ha varit i det gravitationslösa, omfamnande ljuset och frivilligt vandra hela vägen ner till dödsrikets ensamhet...
Hur kan vi tvivla på att Han älskar oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar