Död och gemenskap

Döden - denna smärtsamma, livsnödvändiga påminnelse om livets förgänglighet. När den kommer i ungdomen betraktar vi den som en katastrof, en tragedi, ett stort "varför?!". De friska åren fram till sjuttio ser vi närmast som en rättighet, först därefter som en gåva.

Ingen vill tala om det jordiska livets slut, åtminstone inte innan vi måste. Den som är ung och frisk tycks vilja förtränga dess verklighet, skjuta dödsångesten på framtiden.  Själv tror jag att närheten till döden är positiv eftersom den hjälper oss att bli existentiella varelser. Hur många av oss har inte påmints om vad som är viktigt först när vi står inför ett slutgiltigt farväl?

Min egen ångest inför döden handlar först och främst om att behöva säga farväl till dem jag älskar. Gemenskapen är ju vårt allt. Utan att älska och att älskas blir vi som vandrande spöken, levande döda. Våra liv förvandlas till tomma och kalla ekon ut i ingenstans, desperata skrik ut i rymdens mörker. Vi  förlorar oss själva utan gemenskap, utan gemenskapen har vi ingen att älska...

Detsamma gäller för Gud. När vi säger att Gud är kärlek, måste vi också säga att Han är gemenskap. Kärleken förutsätter någon att älska, annars ger den inte, och det är därför Gud är Treenig. Fadern har sedan tidernas begynnelse älskat Sonen, och ur denna kärlek strömmar Den Helige Ande. Hur kan vi annars säga att Gud är kärlek, om han varit ensam innan skapelsen?

Det är också därför en ärlig ateist oundvikligen måste falla in i förtvivlan. För henne finns ingen varaktig gemenskap, och således ingen varaktig kärlek. Efter sista andetaget är hon ensam, hon upphör att vara. Hennes existens kommer att försvinna som ett rop ut i kalla rymden, ett rop ingen hör. Om hennes liv varit ljuv musik eller fruktansvärt oväsen spelar ingen roll, när ingen längre lyssnar blir det likgiltigt hur hon låter. Eller lät...

Därför försöker den som saknar tro naturligtvis klamra sig fast i människors medvetande så länge som möjligt. Som ett resultat vill var och varannan människa vill skriva en bok, och det är antagligen också därför som våra ateistiskt inspirerade begravningar gärna är nostalgiska och människocentrerade. Våra favoritlåtar spelas en sista gång, någon ger ett hyllningsord till våra goda karaktärsdrag och en tredje återberättar en god levnadshistoria. "Låt oss aldrig glömma" är budskapet, men det ekar ganska tomt när vi vet att alla en dag glöms bort...

Mig får man dock gärna glömma, jag vill ha en genuint kristen begravning! Där vill jag att man talar om Jesus, om hoppet om att det är min himmelska födelsedag som firas. Jag vill att det ska vara en sändningsgudstjänst till Gud, Han som är och som var gemenskap från tidens början till dess slut... Fram till dess får vi leva varje dag som om den vore den första och den sista, allt till Guds större ära!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var hälsad, o Drottning, barmhärtighetens Moder,
vårt liv, vår fröjd och vårt hopp, var hälsad!
Till Dig ropar vi, Evas landsflyktiga barn;
till Dig suckar vi sörjande och gråtande
i denna tårarnas dal.
Vänd därför, Du vår Förespråkerska,
vänd dina ömma blickar till oss;
och efter denna landsflykt,
visa oss Jesus, din välsignade livsfrukt!
O milda, o hulda, o ljuva Jungfru Maria.

Det stilla hjärtat

Helst ska det varken vara vår eller höst i hjärtat. Jag vill ha det alldeles tyst, det är då jag vet att Han är där...

Se Kundziņš vackra tavla "Cūkgans" (grisfarmaren), den illustrerar min längtan:

 Grisarna har trynet i marken medan  pojken förundrat ser mot himlen...

I nöd och lust...

För några månader sedan lanserades en dejtingsida för den som vill vara otrogen. Även om delar av kultureliten som vanligt poserade med sin "frigjordhet", var det  oväntat många som reagerade med stor ilska. I media uppstod intressanta diskussioner om kärlek, familj och ansvar. Sorgligt nog hörde jag väldigt få som stod upp för den kristna synen, att stanna i nöd och lust - tills döden skiljer åt!

Jag har träffat pastorer som berättat att många bröllopskandidater gärna vill ändra i bröllopetsceremonins liturgiska läsningar, de vill ta bort bitarna om "nöd" och "död". Det är uppenbart att de i den falska romantikens namn endast vill tala om lust, att de vill pervertera kärleken till ett ömsesidigt utnyttjande av det man eftertraktar i den andre. En sådan äktenskapssyn är dock dömd att leda till ensamhet och har ingenting med kristendomen att göra. Faktum är att det är en fördold polygami, man har flera partners även om det råkar vara en i taget...

När den moderna människan ger sig till någon annan, är det nästan alltid underförstått att det bara är "till låns", att det går att dra sig ur om någon i relationen tröttnar. Partners konsumeras bara, som köp- och slängvaror! Den andre blir på sin höjd ett trevligt sällskap, men tillhör varandra gör man inte...

Ensamheten i en sådan relation är extra tydlig när vi blir sjuka, svåra och tråkiga. Partnern drar sig ur och det visar sig att det inte var hela personen som älskades, endast den attraktiva delen. Man håller ihop genom att uppskatta den andres positiva sidor, inte genom att smälta samman med hull hår... 

Det är inte lätt för någon att vara trogen i nöd, i sådana fall vore det inte "nöd" utan "lust". Somliga får mer av det ena, andra mer av det andra. Oavsett måste kärleken vara givande och acceptera båda, annars är den inte kärlek i kristen mening.

I Bibeln sägs det alltså att de gifta inte längre är två utan ett. Inte ens den egna kroppen tillhör en själv längre. Man ska rå om den andres kropp som sin egen, och vice versa. Då gäller det att älska både det sjuka och det friska, det svaga och det starka, det vackra och det fula - alltihopa är ju en del av dig själv! Två är ett, och ur den oupplösliga gemenskap kommer barnen... Barn som kan lita på att mamma och pappa rår om varandra.

Må den heliga familjen beskydda oss!

Det stora kärleksbadet

När jag blev kristen hade jag svårt att förstå vad som menas med syndamedvetenhet. Ödmjukhetsidealet talade visserligen till mig, men jag trodde mest det handlade om att inte sätta sig över andra. Det var först när jag fick mer av Jesu kärlek som jag kunde ana kontrasterna mellan mörker och ljus i min egen själ...

Jag tror att den som eftersträvar syndamedvetenhet först måste eftersträva kärleksmedvetenhet, det har åtminstone varit min erfarenhet. Egentligen är det ganska enkel psykologi; inför kritiska, granskande blickar vill ingen visa sig naken. Den som haft gympa på högstadiet vet garanterat vad jag menar.

I bönen lär vi dock känna Jesus som är allt annat än en rå högstadiegrabb i omklädningsrummet. Hans Moder har inte lärt Honom annat än kärlek, ty hon uppfostrar i samklang med Fadern. I den heliga familjen kan det därför inte finnas någon sadistisk glädje i att gnugga in andras svagheter. Det blir lätt floskler, men Kristus är verkligen kärleken. Hans barmhärtiga hjärta bultar för oss utan förbehåll, och det är först när den insikten sjunker in som Han kan börja förändra oss, klä av oss inför det stora reningsbadet...

"Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta" (Matt 11:29)

Den egna synden är hemsk att se, men den som erfarit Guds kärlek förtvivlar inte, hon faller ihop i Jesu famn.  Det är i dessa korta stunder som jag fått uppleva hur det är Kristus som lever i mig (Gal 2:20) och att Anden fyller mitt hjärta med böner utan ord (Rom 8:26). Det är alltså då som jag på allvar vänt mig till Jesus, ty han säger: "Lugn, det är jag. Var inte rädd!" (Mark 6:50).

Vissa moderna predikanter ropar dock ut ett "evangelium" där vi inte behöver bli förlåtna, där människan är god nog som hon är. I deras föreställningsvärd är guds kärlek inget annat än en axelryckning, ett överseende med våra brister. Många konservativt kristna svarar då med påståendet att det predikas för mycket kärlek i Kyrkan, men jag vågar påstå att det är precis tvärtom!

Maria från Magdala, be för oss!

Den som får mycket förlåtet kommer älska honom mer, säger Jesus (Luk 7:47f). Mitt eget skyddshelgon - den botfärdige synderskan Maria från Magdala - är en av de personer i Bibeln som visat Jesus störst kärlek. Hon begrät Honom både vid korset och graven, och det var också hon som fick det ärorika uppdraget att berätta om uppståndelsen för de andra (Joh 19:25, 20:18; Matt 27:61 osv.). Hennes största dygd är inte tron utan kärleken. Hon väntade blint där de lagt Honom, ingenting tyder på att hon visste vad som skulle hända.

Ibland glömmer jag bort att Jesus älskade mig innan jag var förmögen att älska honom tillbaka (1 Joh 4:19), då faller jag gärna in i skrupler. Jag blir modlös och tycker att det religiösa livet är dystert och tungt. Per Mases har kommenterat fenomenet på ett mycket fint sätt i senaste Pilgrim. Det talade verkligen till mig så jag gör ett litet utdrag och hoppas att det kan hjälpa någon mer:

"I den kristna andlighetens historia är Ignatius av Loyola (1491 - 1556) den store pedagogen på området. 'Det som kännetecknar den onda anden', säger han 'är att klandra, inge dysterhet, uppställa hinder och oroa själen med falska resonemang för att hindra henne att vandra framåt. Det som kännetecknar den goda anden är däremot att ge mod och kraft, tröst och tårar, lust och ro, för att man ska tillväxa i det goda'.

  Inte ens synderna får föra oss till misströstan. Själasörjaren Francois de Sales (1567 - 1622) ger följande bild: "Så förändra er, men gör det med glädje, som en som älskar sin trädgård och beskär sina äppelträd'".

Helige Franz von Sales, be för oss!

Några osammanhängande promenadtankar

Småfåglarna sjunger så vackert för Jesus, hurra för att de äntligen kommit tillbaka! De uttrycker en okonstlad lätthet som får mig att längta efter himmelriket. Naturen väcker onekligen det andliga inom mig, datorn det motsatta. Jag måste prioritera om min tid...

Må den helige Franciskus av Assisi beskydda vår vackra natur!

Under min rosenkranspromenad i morse fick jag förresten en stark ingivelse att överlämna domkyrkan  i Marias händer.

Jag har aldrig varit särskilt duktig på urskiljning, men jag tänkte att detta är harmlöst. Därför ställde jag mig en bit ifrån domkyrkan och bad. Det skapade dock bara otillfredsställelse; "jag måste gå in, kyssa marken och göra det ordentligt!" Så fick det också bli, och jag fylldes av en oerhörd frid. Det kändes som om fönstermålningen med den välsignande Jesus bekräftade att jag gjort rätt...

Hur reagerar ni på sådana ingivelser? Kan det vara träning i lyhördhet inför att Anden vill något större, eller ska man vifta bort det och hoppas att det kommer tillbaka om det är äkta?

Vill förresten be om ursäkt ifall många av min inlägg känns som "tankespam".  Har ingen lust att skriva långa, väl genomarbetade inlägg just nu nämligen. Bloggen får fungera som någon sorts publik dagbok i stället, och det är väl ursprungstanken med konceptet vill jag minnas...

I de Tjänandes Namn,
Pontus Immanuel-Maria

Eremiterna och mässplikten

Bilden är hämtad från: newliturgicalmovement.org

Hur gör/gjorde de icke prästvigda eremiterna med mässplikten? Hur länge kan vi leva på andlig kommunion? Är eremitaget ett undantag där det kan vara vist att inte söka upp en Mässa? 

Helige Antonius den store attackeras av demoner.

Högkyrklig protestantism och min vandring mot katolicismen

Att livet som katolik skulle vara så annorlunda kunde jag aldrig föreställa mig. Jag var en ganska högkyrklig lutheran, ändå har min tro förändrats radikalt! Katolicismen kräver nämligen ett totalt avståndstagande från individualismen i tron...

Jag var en av de protestanter som gärna vill framhäva att de också tror på flera av Katolska Kyrkans dogmer, läror och fromhetsuttryck. Tyvärr missar de att katolicismen inte är en "andlighet" eller "tradition". Kyrkan är Kyrkan, Kristi Kropp! Hennes lära kan inte spreta åt flera håll: En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. (Ef 4:5)

Länge hade jag förhållningssättet att jag skulle bli "romersk katolik" (jag betraktade mig redan som katolik) om jag kom fram till att alla deras dogmer stämmer. Efter en ganska krävande pilgrimsfärd diskuterade jag detta med en nära vän. "Kanske borde jag konvertera" sa jag, "men jag kan inte acceptera avlatsläran eller vatikankoncilierna". Han hade alltid respekterat mig som protestant, men här frågade han mig rakt på sak: "Tror du verkligen att du är smartare än alla helgon som också reflekterat över detta och ändå valt att leva som katoliker?". Pilgrimsfärden hade låtit mig förstå att jag är svag och syndig, diskussionen med min vän bet tag i mig!

Frågan hade nämligen satt fingret på vad katolicismen handlar om. Den som vill bli kristen på allvar kan inte vara sin egen påve, hon måste be som vi gör i Mässan: "Se inte till vår synd utan till din Kyrkas tro".

Vi måste alltså lita på att Kyrkan är vägledd av Anden, att Jesus och Fadern bevarar Henne från dödsrikets makter. Det innebär att dogmatiska beslut som vi inte förstår ändå är heliga, precis som bibelpassager vi inte förstår är heliga. Just detta var en insikt som började sjunka in, orden om den katolska Kyrkan i trosbekännelserna fick djup och mening. Vem är jag att plocka och peta i tallriken, behandla Hennes läror som om de vore varor på ett smörgåsbord? Har de heliga någonsin gjort så?
 
Jag har frågat protestanter i olika sammanhang vad som krävs för att de ska vilja ha enhet med oss i Rom. Alla ger olika svar. Någon säger att vi måste acceptera kvinnliga präster, en annan hädar Maria och säger att hon var en syndare precis som vi, en tredje älskar Gudsmodern men vill att vi slutar smycka våra katedraler eller ägna oss åt "gärningslära". Jag har alltså hört allt! Först som katolik har jag dock insett att problemet inte alls handlar om enskilda dogmer - människor kommer alltid hänga upp sig på saker och ting - det handlar om hur vi ber! Protestanten vägrar orden i Mässan utan säger: "Se inte till MIN synd utan till MIN tro..." 

Om protestanterna någonsin ska sluta protestera och ha enhet med Rom kan vi inte fastna i diskussioner om enskilda dogmer. Människan är syndig och därför inte kapabel att förstå Bibeln och Traditionen på ett riktigt sätt. Vi kommer alltid att tolka olika, oftast egentjänande. Därför är den centrala frågan: vem eller vilka är kapabla att fatta avgörande beslut, vem eller vilka har fått mandatet från Jesus?

För mig var tanken på konversion väldigt skrämmande. Jag skulle behöva ge upp karriär, stöta mig med vänner och ta avstånd från något jag länge hållit högt. Som tur väl är har jag aldrig varit ensam. Min vandringsvän hade konverterat från rysk-ortodoxa kyrkan, helt säkert inte enkelt. Han skulle därför ta mig i handen och leda mig rakt in i det okända och stormiga, det skrämmande. Likt Petrus tog jag steget, och se vilken skönhet och vila det innebar att få vila vid min moders bröst!

Sen hade jag ju min fina vän David som tålmodigt (nåväl!) väntade på mig när jag kom hem!

Bild på David från den gamla goda tiden i Linköping

Ett lite mer matnyttigt inlägg om Kyrkans väg för att förstå läran om påvens ofelbarhet i lärofrågor kommer framöver. Om jag inte utlovar det här finns nämligen risken för att jag aldrig tar mig tid att skriva det.

Låt oss be för enhet!

Bloggar

Jag läser mycket bloggar om Gud just nu, alldeles för lite är poesi.

Himlen

Idag är jag i Linköping och hälsar på min goda vän David. Hos honom kan man nästan alltid vara säker på att få kaffe, eftertänksamma samtal och ett och annat skratt.

I eftermiddags konverserade vi om himlen. Det började med min bekännelse att jag inte tycker om svensk psalmsång. Min vän tyckte som jag, den är för banal och simpel på något sätt. Vi vill ha något som hjälper oss att fantisera om den stora Härligheten. Han spelade Palestrinas vackra Kyrie och vi försökte föreställa oss hur änglarna och helgonen sjunger inför Treenigheten i himlen.

Men vad vet vi egentligen om himlen? Jesus är där, det är därför vi vill dit. Ingenting distraherar oss i bönen och det känns aldrig kämpigt eller tråkigt. Till och med umgänget med Maria och helgonen måste vara att skåda Honom. Kanske har jag en barnslig bild men jag föreställer mig det som gravitationslöst, ljust och omfamnat sorglöst. Det är ditåt jag vill sträcka mig i bönen, mot det totala omhändertagandet.

Jag behöver fantisera om himlen ibland för att orka vara kristen. Med det i åtanke blir det ännu vackrare att Jesus endast tänkte på oss när han hängde på korset. Tänk att ha varit i det gravitationslösa, omfamnande ljuset och frivilligt vandra hela vägen ner till dödsrikets ensamhet...

Hur kan vi tvivla på att Han älskar oss?

Brev till min vän Leo

Älskade Leo!

Jag har tänkt att svara på ditt brev länge nu, äntligen har jag en timme i stillhet innan lille Hampus kommer hem. Hoppas att det jag skriver blir någorlunda sammanhängande, det brukar kunna bli lite rörigt under tidspress. Jag publicerar på bloggen om jag känner att det blir av någon sorts allmänintresse, annars träffas vi jättesnart! Nåväl, jag ska inte slösa bort tiden... 

Vi är så lika i tanke och hjärta! Aldrig har jag tänkt att ditt sätt att resonera och känna inte skulle kunna vara mitt. Samma sak gäller för David, ändå är ni på flera sätt så olika. Vid närmare eftertanke känner jag nog visst släktskap med alla människor som jag på allvar försöker förstå. Låter det helt galet? Låt mig förklara...

Vem hade anat att vårt släktskap endast är själsligt?

Jag tänker att resa i andra är att resa i sig själv. Vi kan inte förstå någonting av medmänniskans inre om vi inte också också har en närhet till det hos oss själva. Att skriva en bok om ångest för den som aldrig känt ångest är som att spela in en skiva för döva. C.S. Lewis berörde mig starkt eftersom han lyckades beskriva Glädjen på ett sätt som jag aldrig förmått göra...

Du vet hur min esoteriska resa började med litteraturen och naturupplevelserna. Jag hisnade inför världens komplexitet och förstod att jag ingenting förstod: Ingen lära kan någonsin omfatta hela skapelsen! Hur mycket jag än försökte med mina teoribyggen, kunde de ändå aldrig stilla oron över att inte förstå världens eller människans beskaffenhet.

Jag gav upp och släppte taget, en oerhörd befrielse! Jag tillät mig fascineras av symmetri, godhet och skönhet. Det var som att smaka själens chips, jag ville bara ha mer!

Ingen formel kunde någonsin stilla min hunger, min längtan. En bok kan aldrig sammanfatta allt det goda och sköna, det måste vara något annat. Min första andliga dogm fick därför bli "mysteriet är större!".

Läran om att Jesus så att säga är kristendomens religion, dess formel, är grundorsaken till att jag senare vågade döpas. Kyrkan hjälper oss att närma Honom men hon kan aldrig få oss att fullt ut förstå Honom. Man skulle kunna säga att Bibeln är Hans biografi, katekesen ett försök att förklara Hans karaktär. Genom att bli som Honom strömmar ljus ur oss, och det är ljuset som är sanningen, formuleringarna är bara vägvisare...

Varför skriver jag då detta till dig? För att övertyga? Antagligen, eller kanske ännu mer för att du ska förstå hur jag tror. Tänk om det skrivits en biografi som sammanfattar hela mänsklighetens längtan efter det goda? Jag tror ju att det finns någon som sammanfattat allt i sig själv.

Jag ber dig inte göra mitt eller Lewis livsöde till ditt. Däremot ber jag dig att fortsätta undersöka Honom som är ljus...

Drömmen om Polen

För mig har Polen blivit en symbol för den kultur jag så innerligt längtar efter. Där är människor fromma utan att vara puritaner; man dricker, dansar och flörtar utan för att den sakens skull bete sig som svin. Människorna har sin stolthet i den gemensamma tron och kulturen, men också i den egna hedern och värdigheten. Där är det viktigt att hjälpa äldre damer med kassarna, att visa gästfrihet mot grannarna och se till att barnen uppför sig i skolan...

Man brukar säga att exilpolackerna lever med en nostalgisk fantasibild av landet de lämnade, och den har lyckligtvis drabbat mig också. Någonstans känner jag nämligen att det inte spelar så stor roll om den stämmer eller inte; drömmen om en nation där man värdesätter enkel godhet och idealism är fullt tillräcklig.

Jag har inga släktband till Östeuropa. Min dragning dit är helt och hållet romantisk, mina kontakter vänskapliga. Drömmarna dit handlar egentligen om Sverige, om att jag vill ge våra barn något annat än den kultur vår egen föräldrageneration lämnade efter sig. Tänk om ungdomen kunde söka sin identitet i något större och djupare än det egna varumärket, bloggen eller facebookprofilen.

På julafton skrattar vi svenskar åt Karl-Bertil Johnsson, hans präktighet är så ”föråldrad” att den ter sig löjeväckande. Han vägrade att ”ljuga för mor på självaste julafton” och på nätterna drömde han om numera bortglömda ideal: tappra riddare, kyska jungfrur och kamp för den rättmätige konungen. Dessa moralkakor från riddarsagorna sägs enligt svensklärarna ha varit det gamla samhällets sätt att överföra sina ideal till ungdomen. Men om riddarromanerna fördärvade Don Quijote, hur skall det då gå för MTV-generationen?

Jag vill sätta min stolthet i att finnas till för andra, att vara en gentleman. Men det ligger inte naturligt, det finns alltid en röst inom mig som säger att det är bättre att söka rikedom och världslig ära än en god karaktär. 80-talisten i mig ligger så att säga där och bubblar. Hur ska det då gå för den nuvarande ungdomen? Vilka är deras sagor och idoler? Vad får de lära sig är viktigt? Somliga talar om en nykonservativ ungdomsrörelse, kanske blir det de som gör revolt? Mycket tyder tyvärr på det motsatta...

Jag saknar en kristen kulturdebatt. När ska vi våga säga att djävulen finns på teve utan att anklaga oss själva för att vara puritaner? ”Vi kan inte skydda barnen” sägs det, men är inte det en vidrig fatalism? Jag hoppas att jag gör ett försök om jag får bli pappa i alla fall.

Hur tänker ni som fått äran att bli föräldrar?

En andra text om Kyrkans enhet

I sorgen över Kyrkans splittring är det mänskligt att peka och säga "det var deras fel!". Det görs i alla andra sammanhang, så varför inte här? Vi katoliker anklagar ibland protestanterna för att vara obotliga heretiker som gör allt för att formulera egentjänande teologi, men är det verkligen så enkelt? Jag tror inte det...

Enskilda personer står sällan ensamt ansvariga för  sin synd. En familj som tröttnar på hyckleriet i sin församling och slutar gå i Mässan gör visserligen fel, men skulden är delad. Deras längtan bort från hyckleriet är heligt, men samma längtan som kunde gjort dem till helgon ledde dem till synd. Kanske var det just detta som hände Luther?

Jag är själv en passionerad person och vet hur tunn gränsen mellan rättfärdighetsiver och bitterhet är. För mig är det därför enkelt att föreställa mig hur Luther från början drevs av ett hopp om en heligare kyrka, men att djävulen förhärdade hans hjärta och gjorde honom högmodig och bitter: "Se på brödprästerna! Se på de självrättfärdiga munkarna! Se vilken sodomit påven är!" osv. Hatets, högmodets och splittringens ande brukar åtminstone viska liknande saker i mitt öra när jag ser fel och brister hos mina medkristna...

Luther hade rätt i delar av sin kritik, och jag tror att vi gör riktigt om vi antar att han från början inspirerats av Anden för att driva fram förändring i en sjuk kropp. Vad som kunde ha varit ett hälsosamt vaccin blev dock en kraftig lunginflammation. Kroppen var för svag för att tåla kritiken, människor såg antikrist i stället för Jesus i sina meningsmotståndare och såret började blöda. Tvistefrågorna späddes på och lösningen såg ut att vara långt borta. Läkarens ordination: amputering! Frågan är bara om det var Läkarens eller vår egen? Jag undrar inte retoriskt... 

Kanske har jag rätt i min lilla psykologiska analys, kanske inte. Endast Gud vet, han som utforskar allas hjärtan. Vad jag vet är däremot detta: Om vi på båda "sidor" hade gjort som Jesus sagt och älskat varandra så hade reformationens tragedi aldrig hänt! Kyrkan hade inte kunnat rivas mitt itu om det inte funnits högmodiga hatare på båda sidor. Hatets ande och splittringens ande tillhör samma fallna ängel. 

Luther vägrade respektera gudagivna auktoriteter, auktoriteterna vägrade lyssna på ett utbrett och ibland rättfärdigt missnöje. Vad hade hänt om man helt prestigelöst valt att lyssna på varandra, tolkat varandra så välvilligt som möjligt och undvikit det bittra och polemiska språket? Idag har vi ju gemensamt konstaterat att synen på nåden inte är kyrkoskiljande, och det ligger nära till hans att fråga om läran egentligen var annorlunda då...

Vad vill jag ha sagt? Jo att jag inte tror att splittringen endast är ett teologiskt och intellektuellt problem.  Det är det visserligen ingen som påstått det heller, men jag upplever ofta att man (läs: jag!) i diskussioner endast plockar fram de historiska och teologiska glasögonen och glömmer bort de andliga och psykologiska. 

Reformationen var inget bloggkrig. Även om hjärnan är en present från Gud som kan leda oss till Jesus och sanningen, kan den också manipuleras och styras av ett bittert hjärta. "Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den." (Matt 7:14). När jag diskuterade detta med en nära vän till mig som också är en mycket skicklig debattör, lyfte han fram just motivet som avgörande för hur en diskussion skall föras. Om  det bara är besserwissern i oss som vill ha utrymme, skall vi vara tysta och försöka be i stället.

Jag tror att första steget till enhet måste vara välvilja, att bli helt prestigelösa. "Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta" säger Jesus (Matt 11:29). Först då kan vi söka vad som är verkligt sant, inte självhävdelse eller egentjänande teologi. Min egen konversion till kristendomen och så småningom katolicismen var både hjärtats och hjärnans, samverkan var nödvändig.

Därför ber jag er ödmjukt: Be mig hålla klaffen nästa gång jag bara tjafsar, när det blir uppenbart att jag bara vill vinna diskussionen, inte ditt hjärta! När vi båda har den goda intentionen tror jag däremot att vi har mycket att lära av varandra.

Med det sagt ser jag fram emot fina diskussioner i bön och kärlek! Och när bönen och kärleken inte finns där, ser jag fram emot att vi gemensamt håller truten!

Veni sanctus spiritus!

En första text om Kyrkans enhet

Många har blivit sura och besvikna på mig för att jag i min konversion också erkänner Katolska Kyrkans särställning. I den protestantiska föreställningsvärlden är det helt självklart att vem som helst kan starta en böne- och bibelläsningsförening och sedan kalla den för "kyrka", så kritiken är förståelig. För mig har det dock varit just frågan om vad det bibliska begreppet "Kyrka" innebär som fick mig att konvertera.

Den protestantiska kyrkoförståelsen grundar sig i antagandet att Bibeln lägger grund för kyrkan. En sådan föreställning har dock inget stöd i Bibeln själv, inte heller i historien. Jesus profeterar aldrig om ett antal böcker som ska skrivas om Honom för att ge oss den rätta förståelsen av uppenbarelsen. I stället väljer han ut verkliga människor till att vara Hans kropp, och ledaren för denna kropp blir Petrus, med vilken han sluter ett nytt förbund (Matt 16:18 - 19, Joh 21:17).

När vi läser i Gamla Testamentet förstår vi hur viktiga och konkreta Guds förbund är. Berättelserna om Noa, Abraham, Isak, David osv. vittnar på ett tydligt sätt om hur Gud aldrig överger sitt folk eller sviker sina löften. Israel är grundat på verkliga personer, och lika lite som en hedning kunde ta judarnas heliga Skrifter och sedan grunda "ett eget Israel" på dessa texter, kan enskilda individer grunda "nya kyrkor" endast på Bibeln. Förbundet omfattar mer än så.

Det kyrkliga förbundets fullbordan sker genom pingsten (Apg 2), och det är tack vare Andens utgjutande över Kyrkan som vi törs lita på att Han också inspirerat kanoniseringen av de bibliska Skrifterna. Det finns nämligen ingen bok i Bibeln som säger vilka skrifter som skall få vara med och vilka som ska stå utanför. Däremot fanns det en praxis i Kyrkan att skrifterna var väl spridda, men varför skulle kontroversiella böcker som Uppenbarelseboken eller Hebreerbrevet vara med medan exempelvis Hermas Herden fick stå utanför? Kyrkan avgjorde...

Allt detta är dock väldigt teologiskt, men det får också oerhörda konsekvenser för vårt kristna liv. Protestanter saknar gemensam tolkningstradition. I början av reformationen hävdade de att alla döpta har fått Anden och att de därför kan bli vägledda till en korrekt förståelse av Bibeln. Idag vet vi dock att så inte är fallet, de är inte ens överens på de punkter som rör vår frälsning: Är dopet nödvändigt för att bli räddad? Krävs absolution för syndernas förlåtelse? Kan vi göra något för vår egen frälsning eller är allt nåd? Är de räddade predestinerade? Kan Gud välsigna homosexuella relationer eller var det just sådana som låg bakom Sodom och Gomorra?

Jag trodde protestantiskt fram till den dag då jag insåg att Gud knappast kan stå likgiltig inför de här frågorna. När jag en gång i tiden ledde ett bibelstudium om dopet, var det en intelligent flicka som brast ut: "En motiverar ett ställningstagande med de bibliska skrifterna, en annan motiverar det motsatta med samma skrifter - vem skall jag lita på?!". Hennes fråga var så ärlig och uppriktig att den förföljt mig hela vägen fram till Katolska Kyrkans port. Bibeln är inte ens tydlig i en fråga som - enligt de flesta kristna - är helt central för vår frälsning.

Hur ska vi då veta vem som har rätt? Redan i Apostlagärningarna kommer det första teologiska dilemmat, nämligen frågan om hedningarna (Apg 15:1 - 9). Om konflikten skett i protestantisk anda hade männen som krävde omskärelse bara bildat ett eget samfund, men på biblisk tid var det självklart att Kyrkan måste vara enad även om det innebar att de fick underordna sig apostlarna. Samma sak gällde vid Bibelns kanonbildning: Alla var inte överens om vilka böcker som skulle vara med och inte, men man underordnade sig biskoparna  eftersom man förstod att de fått ett särskilt uppdrag i kroppen. Om en text inte överensstämde med Kyrkans lära fick den inte vara med, trots att den var av tidigt datum och hade god spridning etc.

Kanske kan vi en dag återförenas under biskopen i Rom? Då kanske världen kan tro?

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig."  (Joh 17:21 - 23)