En andra text om Kyrkans enhet

I sorgen över Kyrkans splittring är det mänskligt att peka och säga "det var deras fel!". Det görs i alla andra sammanhang, så varför inte här? Vi katoliker anklagar ibland protestanterna för att vara obotliga heretiker som gör allt för att formulera egentjänande teologi, men är det verkligen så enkelt? Jag tror inte det...

Enskilda personer står sällan ensamt ansvariga för  sin synd. En familj som tröttnar på hyckleriet i sin församling och slutar gå i Mässan gör visserligen fel, men skulden är delad. Deras längtan bort från hyckleriet är heligt, men samma längtan som kunde gjort dem till helgon ledde dem till synd. Kanske var det just detta som hände Luther?

Jag är själv en passionerad person och vet hur tunn gränsen mellan rättfärdighetsiver och bitterhet är. För mig är det därför enkelt att föreställa mig hur Luther från början drevs av ett hopp om en heligare kyrka, men att djävulen förhärdade hans hjärta och gjorde honom högmodig och bitter: "Se på brödprästerna! Se på de självrättfärdiga munkarna! Se vilken sodomit påven är!" osv. Hatets, högmodets och splittringens ande brukar åtminstone viska liknande saker i mitt öra när jag ser fel och brister hos mina medkristna...

Luther hade rätt i delar av sin kritik, och jag tror att vi gör riktigt om vi antar att han från början inspirerats av Anden för att driva fram förändring i en sjuk kropp. Vad som kunde ha varit ett hälsosamt vaccin blev dock en kraftig lunginflammation. Kroppen var för svag för att tåla kritiken, människor såg antikrist i stället för Jesus i sina meningsmotståndare och såret började blöda. Tvistefrågorna späddes på och lösningen såg ut att vara långt borta. Läkarens ordination: amputering! Frågan är bara om det var Läkarens eller vår egen? Jag undrar inte retoriskt... 

Kanske har jag rätt i min lilla psykologiska analys, kanske inte. Endast Gud vet, han som utforskar allas hjärtan. Vad jag vet är däremot detta: Om vi på båda "sidor" hade gjort som Jesus sagt och älskat varandra så hade reformationens tragedi aldrig hänt! Kyrkan hade inte kunnat rivas mitt itu om det inte funnits högmodiga hatare på båda sidor. Hatets ande och splittringens ande tillhör samma fallna ängel. 

Luther vägrade respektera gudagivna auktoriteter, auktoriteterna vägrade lyssna på ett utbrett och ibland rättfärdigt missnöje. Vad hade hänt om man helt prestigelöst valt att lyssna på varandra, tolkat varandra så välvilligt som möjligt och undvikit det bittra och polemiska språket? Idag har vi ju gemensamt konstaterat att synen på nåden inte är kyrkoskiljande, och det ligger nära till hans att fråga om läran egentligen var annorlunda då...

Vad vill jag ha sagt? Jo att jag inte tror att splittringen endast är ett teologiskt och intellektuellt problem.  Det är det visserligen ingen som påstått det heller, men jag upplever ofta att man (läs: jag!) i diskussioner endast plockar fram de historiska och teologiska glasögonen och glömmer bort de andliga och psykologiska. 

Reformationen var inget bloggkrig. Även om hjärnan är en present från Gud som kan leda oss till Jesus och sanningen, kan den också manipuleras och styras av ett bittert hjärta. "Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den." (Matt 7:14). När jag diskuterade detta med en nära vän till mig som också är en mycket skicklig debattör, lyfte han fram just motivet som avgörande för hur en diskussion skall föras. Om  det bara är besserwissern i oss som vill ha utrymme, skall vi vara tysta och försöka be i stället.

Jag tror att första steget till enhet måste vara välvilja, att bli helt prestigelösa. "Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta" säger Jesus (Matt 11:29). Först då kan vi söka vad som är verkligt sant, inte självhävdelse eller egentjänande teologi. Min egen konversion till kristendomen och så småningom katolicismen var både hjärtats och hjärnans, samverkan var nödvändig.

Därför ber jag er ödmjukt: Be mig hålla klaffen nästa gång jag bara tjafsar, när det blir uppenbart att jag bara vill vinna diskussionen, inte ditt hjärta! När vi båda har den goda intentionen tror jag däremot att vi har mycket att lära av varandra.

Med det sagt ser jag fram emot fina diskussioner i bön och kärlek! Och när bönen och kärleken inte finns där, ser jag fram emot att vi gemensamt håller truten!

Veni sanctus spiritus!