Många har blivit sura och besvikna på mig för att jag i min konversion också erkänner Katolska Kyrkans särställning. I den protestantiska föreställningsvärlden är det helt självklart att vem som helst kan starta en böne- och bibelläsningsförening och sedan kalla den för "kyrka", så kritiken är förståelig. För mig har det dock varit just frågan om vad det bibliska begreppet "Kyrka" innebär som fick mig att konvertera.
Den protestantiska kyrkoförståelsen grundar sig i antagandet att Bibeln lägger grund för kyrkan. En sådan föreställning har dock inget stöd i Bibeln själv, inte heller i historien. Jesus profeterar aldrig om ett antal böcker som ska skrivas om Honom för att ge oss den rätta förståelsen av uppenbarelsen. I stället väljer han ut verkliga människor till att vara Hans kropp, och ledaren för denna kropp blir Petrus, med vilken han sluter ett nytt förbund (Matt 16:18 - 19, Joh 21:17).
När vi läser i Gamla Testamentet förstår vi hur viktiga och konkreta Guds förbund är. Berättelserna om Noa, Abraham, Isak, David osv. vittnar på ett tydligt sätt om hur Gud aldrig överger sitt folk eller sviker sina löften. Israel är grundat på verkliga personer, och lika lite som en hedning kunde ta judarnas heliga Skrifter och sedan grunda "ett eget Israel" på dessa texter, kan enskilda individer grunda "nya kyrkor" endast på Bibeln. Förbundet omfattar mer än så.
Det kyrkliga förbundets fullbordan sker genom pingsten (Apg 2), och det är tack vare Andens utgjutande över Kyrkan som vi törs lita på att Han också inspirerat kanoniseringen av de bibliska Skrifterna. Det finns nämligen ingen bok i Bibeln som säger vilka skrifter som skall få vara med och vilka som ska stå utanför. Däremot fanns det en praxis i Kyrkan att skrifterna var väl spridda, men varför skulle kontroversiella böcker som Uppenbarelseboken eller Hebreerbrevet vara med medan exempelvis Hermas Herden fick stå utanför? Kyrkan avgjorde...
Allt detta är dock väldigt teologiskt, men det får också oerhörda konsekvenser för vårt kristna liv. Protestanter saknar gemensam tolkningstradition. I början av reformationen hävdade de att alla döpta har fått Anden och att de därför kan bli vägledda till en korrekt förståelse av Bibeln. Idag vet vi dock att så inte är fallet, de är inte ens överens på de punkter som rör vår frälsning: Är dopet nödvändigt för att bli räddad? Krävs absolution för syndernas förlåtelse? Kan vi göra något för vår egen frälsning eller är allt nåd? Är de räddade predestinerade? Kan Gud välsigna homosexuella relationer eller var det just sådana som låg bakom Sodom och Gomorra?
Jag trodde protestantiskt fram till den dag då jag insåg att Gud knappast kan stå likgiltig inför de här frågorna. När jag en gång i tiden ledde ett bibelstudium om dopet, var det en intelligent flicka som brast ut: "En motiverar ett ställningstagande med de bibliska skrifterna, en annan motiverar det motsatta med samma skrifter - vem skall jag lita på?!". Hennes fråga var så ärlig och uppriktig att den förföljt mig hela vägen fram till Katolska Kyrkans port. Bibeln är inte ens tydlig i en fråga som - enligt de flesta kristna - är helt central för vår frälsning.
Hur ska vi då veta vem som har rätt? Redan i Apostlagärningarna kommer det första teologiska dilemmat, nämligen frågan om hedningarna (Apg 15:1 - 9). Om konflikten skett i protestantisk anda hade männen som krävde omskärelse bara bildat ett eget samfund, men på biblisk tid var det självklart att Kyrkan måste vara enad även om det innebar att de fick underordna sig apostlarna. Samma sak gällde vid Bibelns kanonbildning: Alla var inte överens om vilka böcker som skulle vara med och inte, men man underordnade sig biskoparna eftersom man förstod att de fått ett särskilt uppdrag i kroppen. Om en text inte överensstämde med Kyrkans lära fick den inte vara med, trots att den var av tidigt datum och hade god spridning etc.
Kanske kan vi en dag återförenas under biskopen i Rom? Då kanske världen kan tro?
Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig." (Joh 17:21 - 23)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar