Död och gemenskap

Döden - denna smärtsamma, livsnödvändiga påminnelse om livets förgänglighet. När den kommer i ungdomen betraktar vi den som en katastrof, en tragedi, ett stort "varför?!". De friska åren fram till sjuttio ser vi närmast som en rättighet, först därefter som en gåva.

Ingen vill tala om det jordiska livets slut, åtminstone inte innan vi måste. Den som är ung och frisk tycks vilja förtränga dess verklighet, skjuta dödsångesten på framtiden.  Själv tror jag att närheten till döden är positiv eftersom den hjälper oss att bli existentiella varelser. Hur många av oss har inte påmints om vad som är viktigt först när vi står inför ett slutgiltigt farväl?

Min egen ångest inför döden handlar först och främst om att behöva säga farväl till dem jag älskar. Gemenskapen är ju vårt allt. Utan att älska och att älskas blir vi som vandrande spöken, levande döda. Våra liv förvandlas till tomma och kalla ekon ut i ingenstans, desperata skrik ut i rymdens mörker. Vi  förlorar oss själva utan gemenskap, utan gemenskapen har vi ingen att älska...

Detsamma gäller för Gud. När vi säger att Gud är kärlek, måste vi också säga att Han är gemenskap. Kärleken förutsätter någon att älska, annars ger den inte, och det är därför Gud är Treenig. Fadern har sedan tidernas begynnelse älskat Sonen, och ur denna kärlek strömmar Den Helige Ande. Hur kan vi annars säga att Gud är kärlek, om han varit ensam innan skapelsen?

Det är också därför en ärlig ateist oundvikligen måste falla in i förtvivlan. För henne finns ingen varaktig gemenskap, och således ingen varaktig kärlek. Efter sista andetaget är hon ensam, hon upphör att vara. Hennes existens kommer att försvinna som ett rop ut i kalla rymden, ett rop ingen hör. Om hennes liv varit ljuv musik eller fruktansvärt oväsen spelar ingen roll, när ingen längre lyssnar blir det likgiltigt hur hon låter. Eller lät...

Därför försöker den som saknar tro naturligtvis klamra sig fast i människors medvetande så länge som möjligt. Som ett resultat vill var och varannan människa vill skriva en bok, och det är antagligen också därför som våra ateistiskt inspirerade begravningar gärna är nostalgiska och människocentrerade. Våra favoritlåtar spelas en sista gång, någon ger ett hyllningsord till våra goda karaktärsdrag och en tredje återberättar en god levnadshistoria. "Låt oss aldrig glömma" är budskapet, men det ekar ganska tomt när vi vet att alla en dag glöms bort...

Mig får man dock gärna glömma, jag vill ha en genuint kristen begravning! Där vill jag att man talar om Jesus, om hoppet om att det är min himmelska födelsedag som firas. Jag vill att det ska vara en sändningsgudstjänst till Gud, Han som är och som var gemenskap från tidens början till dess slut... Fram till dess får vi leva varje dag som om den vore den första och den sista, allt till Guds större ära!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var hälsad, o Drottning, barmhärtighetens Moder,
vårt liv, vår fröjd och vårt hopp, var hälsad!
Till Dig ropar vi, Evas landsflyktiga barn;
till Dig suckar vi sörjande och gråtande
i denna tårarnas dal.
Vänd därför, Du vår Förespråkerska,
vänd dina ömma blickar till oss;
och efter denna landsflykt,
visa oss Jesus, din välsignade livsfrukt!
O milda, o hulda, o ljuva Jungfru Maria.

Några osammanhängande promenadtankar

Småfåglarna sjunger så vackert för Jesus, hurra för att de äntligen kommit tillbaka! De uttrycker en okonstlad lätthet som får mig att längta efter himmelriket. Naturen väcker onekligen det andliga inom mig, datorn det motsatta. Jag måste prioritera om min tid...

Må den helige Franciskus av Assisi beskydda vår vackra natur!

Under min rosenkranspromenad i morse fick jag förresten en stark ingivelse att överlämna domkyrkan  i Marias händer.

Jag har aldrig varit särskilt duktig på urskiljning, men jag tänkte att detta är harmlöst. Därför ställde jag mig en bit ifrån domkyrkan och bad. Det skapade dock bara otillfredsställelse; "jag måste gå in, kyssa marken och göra det ordentligt!" Så fick det också bli, och jag fylldes av en oerhörd frid. Det kändes som om fönstermålningen med den välsignande Jesus bekräftade att jag gjort rätt...

Hur reagerar ni på sådana ingivelser? Kan det vara träning i lyhördhet inför att Anden vill något större, eller ska man vifta bort det och hoppas att det kommer tillbaka om det är äkta?

Vill förresten be om ursäkt ifall många av min inlägg känns som "tankespam".  Har ingen lust att skriva långa, väl genomarbetade inlägg just nu nämligen. Bloggen får fungera som någon sorts publik dagbok i stället, och det är väl ursprungstanken med konceptet vill jag minnas...

I de Tjänandes Namn,
Pontus Immanuel-Maria

Himlen

Idag är jag i Linköping och hälsar på min goda vän David. Hos honom kan man nästan alltid vara säker på att få kaffe, eftertänksamma samtal och ett och annat skratt.

I eftermiddags konverserade vi om himlen. Det började med min bekännelse att jag inte tycker om svensk psalmsång. Min vän tyckte som jag, den är för banal och simpel på något sätt. Vi vill ha något som hjälper oss att fantisera om den stora Härligheten. Han spelade Palestrinas vackra Kyrie och vi försökte föreställa oss hur änglarna och helgonen sjunger inför Treenigheten i himlen.

Men vad vet vi egentligen om himlen? Jesus är där, det är därför vi vill dit. Ingenting distraherar oss i bönen och det känns aldrig kämpigt eller tråkigt. Till och med umgänget med Maria och helgonen måste vara att skåda Honom. Kanske har jag en barnslig bild men jag föreställer mig det som gravitationslöst, ljust och omfamnat sorglöst. Det är ditåt jag vill sträcka mig i bönen, mot det totala omhändertagandet.

Jag behöver fantisera om himlen ibland för att orka vara kristen. Med det i åtanke blir det ännu vackrare att Jesus endast tänkte på oss när han hängde på korset. Tänk att ha varit i det gravitationslösa, omfamnande ljuset och frivilligt vandra hela vägen ner till dödsrikets ensamhet...

Hur kan vi tvivla på att Han älskar oss?

Brev till min vän Leo

Älskade Leo!

Jag har tänkt att svara på ditt brev länge nu, äntligen har jag en timme i stillhet innan lille Hampus kommer hem. Hoppas att det jag skriver blir någorlunda sammanhängande, det brukar kunna bli lite rörigt under tidspress. Jag publicerar på bloggen om jag känner att det blir av någon sorts allmänintresse, annars träffas vi jättesnart! Nåväl, jag ska inte slösa bort tiden... 

Vi är så lika i tanke och hjärta! Aldrig har jag tänkt att ditt sätt att resonera och känna inte skulle kunna vara mitt. Samma sak gäller för David, ändå är ni på flera sätt så olika. Vid närmare eftertanke känner jag nog visst släktskap med alla människor som jag på allvar försöker förstå. Låter det helt galet? Låt mig förklara...

Vem hade anat att vårt släktskap endast är själsligt?

Jag tänker att resa i andra är att resa i sig själv. Vi kan inte förstå någonting av medmänniskans inre om vi inte också också har en närhet till det hos oss själva. Att skriva en bok om ångest för den som aldrig känt ångest är som att spela in en skiva för döva. C.S. Lewis berörde mig starkt eftersom han lyckades beskriva Glädjen på ett sätt som jag aldrig förmått göra...

Du vet hur min esoteriska resa började med litteraturen och naturupplevelserna. Jag hisnade inför världens komplexitet och förstod att jag ingenting förstod: Ingen lära kan någonsin omfatta hela skapelsen! Hur mycket jag än försökte med mina teoribyggen, kunde de ändå aldrig stilla oron över att inte förstå världens eller människans beskaffenhet.

Jag gav upp och släppte taget, en oerhörd befrielse! Jag tillät mig fascineras av symmetri, godhet och skönhet. Det var som att smaka själens chips, jag ville bara ha mer!

Ingen formel kunde någonsin stilla min hunger, min längtan. En bok kan aldrig sammanfatta allt det goda och sköna, det måste vara något annat. Min första andliga dogm fick därför bli "mysteriet är större!".

Läran om att Jesus så att säga är kristendomens religion, dess formel, är grundorsaken till att jag senare vågade döpas. Kyrkan hjälper oss att närma Honom men hon kan aldrig få oss att fullt ut förstå Honom. Man skulle kunna säga att Bibeln är Hans biografi, katekesen ett försök att förklara Hans karaktär. Genom att bli som Honom strömmar ljus ur oss, och det är ljuset som är sanningen, formuleringarna är bara vägvisare...

Varför skriver jag då detta till dig? För att övertyga? Antagligen, eller kanske ännu mer för att du ska förstå hur jag tror. Tänk om det skrivits en biografi som sammanfattar hela mänsklighetens längtan efter det goda? Jag tror ju att det finns någon som sammanfattat allt i sig själv.

Jag ber dig inte göra mitt eller Lewis livsöde till ditt. Däremot ber jag dig att fortsätta undersöka Honom som är ljus...

Drömmen om Polen

För mig har Polen blivit en symbol för den kultur jag så innerligt längtar efter. Där är människor fromma utan att vara puritaner; man dricker, dansar och flörtar utan för att den sakens skull bete sig som svin. Människorna har sin stolthet i den gemensamma tron och kulturen, men också i den egna hedern och värdigheten. Där är det viktigt att hjälpa äldre damer med kassarna, att visa gästfrihet mot grannarna och se till att barnen uppför sig i skolan...

Man brukar säga att exilpolackerna lever med en nostalgisk fantasibild av landet de lämnade, och den har lyckligtvis drabbat mig också. Någonstans känner jag nämligen att det inte spelar så stor roll om den stämmer eller inte; drömmen om en nation där man värdesätter enkel godhet och idealism är fullt tillräcklig.

Jag har inga släktband till Östeuropa. Min dragning dit är helt och hållet romantisk, mina kontakter vänskapliga. Drömmarna dit handlar egentligen om Sverige, om att jag vill ge våra barn något annat än den kultur vår egen föräldrageneration lämnade efter sig. Tänk om ungdomen kunde söka sin identitet i något större och djupare än det egna varumärket, bloggen eller facebookprofilen.

På julafton skrattar vi svenskar åt Karl-Bertil Johnsson, hans präktighet är så ”föråldrad” att den ter sig löjeväckande. Han vägrade att ”ljuga för mor på självaste julafton” och på nätterna drömde han om numera bortglömda ideal: tappra riddare, kyska jungfrur och kamp för den rättmätige konungen. Dessa moralkakor från riddarsagorna sägs enligt svensklärarna ha varit det gamla samhällets sätt att överföra sina ideal till ungdomen. Men om riddarromanerna fördärvade Don Quijote, hur skall det då gå för MTV-generationen?

Jag vill sätta min stolthet i att finnas till för andra, att vara en gentleman. Men det ligger inte naturligt, det finns alltid en röst inom mig som säger att det är bättre att söka rikedom och världslig ära än en god karaktär. 80-talisten i mig ligger så att säga där och bubblar. Hur ska det då gå för den nuvarande ungdomen? Vilka är deras sagor och idoler? Vad får de lära sig är viktigt? Somliga talar om en nykonservativ ungdomsrörelse, kanske blir det de som gör revolt? Mycket tyder tyvärr på det motsatta...

Jag saknar en kristen kulturdebatt. När ska vi våga säga att djävulen finns på teve utan att anklaga oss själva för att vara puritaner? ”Vi kan inte skydda barnen” sägs det, men är inte det en vidrig fatalism? Jag hoppas att jag gör ett försök om jag får bli pappa i alla fall.

Hur tänker ni som fått äran att bli föräldrar?

Till min vän David

Älskade vän, minns du hur det började? Lukten av te, tända ljus och nybrutna bokryggar kan alltid föra mig tillbaka till de tre poetmusketörernas dagar. Vi ville skydda riket från intellektuell slapphet, vara ett ungdomens avantgarde när det gäller dygden att ta livet och kulturen på allvar. Moral var naturligtvis bara en fördom, men vad var det som ändå fick oss att fascineras av Coetzee, Dostojevskij och (i ditt falll) Jünger?

Tänk hur vi längtade efter en verklig identitet! I en skogspromenad kände vi den fuktiga luften och andetagens rytm, något annat än discoepokens tomma dekadens. Sökte vi inte detsamma i litteraturen, något som förenar oss med det tidlösa? Som naturromantiker skrev du så småningom så vackert:

Skogsvandring

Silhuetten av ett träd,
spöklikt nära.
Den mörka himlen pryder
trädtoppen, svart som tjära.

En talande tystnad.
Den säger mig,
lämna det du inte behöver,
så föder jag dig.

Annalkande trötthet
och världsvana mönster
lockar tillbaka till stret
men du finns där ändå
och blotta tanken ler.

  

David, vi törstade så kraftigt bort från tomhetens oväsen att vi blev religiösa! Som kvasiradikaler hade vi först fått driva den här världens teser in i absurdum: Moral skapar bara fördomar om människan, känslan av alienation har materiella orsaker, ändamålet helgar medlen och så vidare. Sen började vi gå ut i naturen och läsa poesi, och det hände något! 

Var det inte då våra hjärtan öppnades för att skönhet och godhet kanske är objektiva värden trots allt? Bröts inte våra ideologiska konstruktioner ner eftersom de helt enkelt inte överensstämmer med skogens tysta predikan? Bortom trädsilhuetten fann vi en identitet som sträcker sig bortom tiden, hela vägen in i tystnaden.

Hjärtat avslöjar mycket om det hålls enkelt.