Till min vän David

Älskade vän, minns du hur det började? Lukten av te, tända ljus och nybrutna bokryggar kan alltid föra mig tillbaka till de tre poetmusketörernas dagar. Vi ville skydda riket från intellektuell slapphet, vara ett ungdomens avantgarde när det gäller dygden att ta livet och kulturen på allvar. Moral var naturligtvis bara en fördom, men vad var det som ändå fick oss att fascineras av Coetzee, Dostojevskij och (i ditt falll) Jünger?

Tänk hur vi längtade efter en verklig identitet! I en skogspromenad kände vi den fuktiga luften och andetagens rytm, något annat än discoepokens tomma dekadens. Sökte vi inte detsamma i litteraturen, något som förenar oss med det tidlösa? Som naturromantiker skrev du så småningom så vackert:

Skogsvandring

Silhuetten av ett träd,
spöklikt nära.
Den mörka himlen pryder
trädtoppen, svart som tjära.

En talande tystnad.
Den säger mig,
lämna det du inte behöver,
så föder jag dig.

Annalkande trötthet
och världsvana mönster
lockar tillbaka till stret
men du finns där ändå
och blotta tanken ler.

  

David, vi törstade så kraftigt bort från tomhetens oväsen att vi blev religiösa! Som kvasiradikaler hade vi först fått driva den här världens teser in i absurdum: Moral skapar bara fördomar om människan, känslan av alienation har materiella orsaker, ändamålet helgar medlen och så vidare. Sen började vi gå ut i naturen och läsa poesi, och det hände något! 

Var det inte då våra hjärtan öppnades för att skönhet och godhet kanske är objektiva värden trots allt? Bröts inte våra ideologiska konstruktioner ner eftersom de helt enkelt inte överensstämmer med skogens tysta predikan? Bortom trädsilhuetten fann vi en identitet som sträcker sig bortom tiden, hela vägen in i tystnaden.

Hjärtat avslöjar mycket om det hålls enkelt.