Det stora kärleksbadet

När jag blev kristen hade jag svårt att förstå vad som menas med syndamedvetenhet. Ödmjukhetsidealet talade visserligen till mig, men jag trodde mest det handlade om att inte sätta sig över andra. Det var först när jag fick mer av Jesu kärlek som jag kunde ana kontrasterna mellan mörker och ljus i min egen själ...

Jag tror att den som eftersträvar syndamedvetenhet först måste eftersträva kärleksmedvetenhet, det har åtminstone varit min erfarenhet. Egentligen är det ganska enkel psykologi; inför kritiska, granskande blickar vill ingen visa sig naken. Den som haft gympa på högstadiet vet garanterat vad jag menar.

I bönen lär vi dock känna Jesus som är allt annat än en rå högstadiegrabb i omklädningsrummet. Hans Moder har inte lärt Honom annat än kärlek, ty hon uppfostrar i samklang med Fadern. I den heliga familjen kan det därför inte finnas någon sadistisk glädje i att gnugga in andras svagheter. Det blir lätt floskler, men Kristus är verkligen kärleken. Hans barmhärtiga hjärta bultar för oss utan förbehåll, och det är först när den insikten sjunker in som Han kan börja förändra oss, klä av oss inför det stora reningsbadet...

"Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta" (Matt 11:29)

Den egna synden är hemsk att se, men den som erfarit Guds kärlek förtvivlar inte, hon faller ihop i Jesu famn.  Det är i dessa korta stunder som jag fått uppleva hur det är Kristus som lever i mig (Gal 2:20) och att Anden fyller mitt hjärta med böner utan ord (Rom 8:26). Det är alltså då som jag på allvar vänt mig till Jesus, ty han säger: "Lugn, det är jag. Var inte rädd!" (Mark 6:50).

Vissa moderna predikanter ropar dock ut ett "evangelium" där vi inte behöver bli förlåtna, där människan är god nog som hon är. I deras föreställningsvärd är guds kärlek inget annat än en axelryckning, ett överseende med våra brister. Många konservativt kristna svarar då med påståendet att det predikas för mycket kärlek i Kyrkan, men jag vågar påstå att det är precis tvärtom!

Maria från Magdala, be för oss!

Den som får mycket förlåtet kommer älska honom mer, säger Jesus (Luk 7:47f). Mitt eget skyddshelgon - den botfärdige synderskan Maria från Magdala - är en av de personer i Bibeln som visat Jesus störst kärlek. Hon begrät Honom både vid korset och graven, och det var också hon som fick det ärorika uppdraget att berätta om uppståndelsen för de andra (Joh 19:25, 20:18; Matt 27:61 osv.). Hennes största dygd är inte tron utan kärleken. Hon väntade blint där de lagt Honom, ingenting tyder på att hon visste vad som skulle hända.

Ibland glömmer jag bort att Jesus älskade mig innan jag var förmögen att älska honom tillbaka (1 Joh 4:19), då faller jag gärna in i skrupler. Jag blir modlös och tycker att det religiösa livet är dystert och tungt. Per Mases har kommenterat fenomenet på ett mycket fint sätt i senaste Pilgrim. Det talade verkligen till mig så jag gör ett litet utdrag och hoppas att det kan hjälpa någon mer:

"I den kristna andlighetens historia är Ignatius av Loyola (1491 - 1556) den store pedagogen på området. 'Det som kännetecknar den onda anden', säger han 'är att klandra, inge dysterhet, uppställa hinder och oroa själen med falska resonemang för att hindra henne att vandra framåt. Det som kännetecknar den goda anden är däremot att ge mod och kraft, tröst och tårar, lust och ro, för att man ska tillväxa i det goda'.

  Inte ens synderna får föra oss till misströstan. Själasörjaren Francois de Sales (1567 - 1622) ger följande bild: "Så förändra er, men gör det med glädje, som en som älskar sin trädgård och beskär sina äppelträd'".

Helige Franz von Sales, be för oss!