Död och gemenskap

Döden - denna smärtsamma, livsnödvändiga påminnelse om livets förgänglighet. När den kommer i ungdomen betraktar vi den som en katastrof, en tragedi, ett stort "varför?!". De friska åren fram till sjuttio ser vi närmast som en rättighet, först därefter som en gåva.

Ingen vill tala om det jordiska livets slut, åtminstone inte innan vi måste. Den som är ung och frisk tycks vilja förtränga dess verklighet, skjuta dödsångesten på framtiden.  Själv tror jag att närheten till döden är positiv eftersom den hjälper oss att bli existentiella varelser. Hur många av oss har inte påmints om vad som är viktigt först när vi står inför ett slutgiltigt farväl?

Min egen ångest inför döden handlar först och främst om att behöva säga farväl till dem jag älskar. Gemenskapen är ju vårt allt. Utan att älska och att älskas blir vi som vandrande spöken, levande döda. Våra liv förvandlas till tomma och kalla ekon ut i ingenstans, desperata skrik ut i rymdens mörker. Vi  förlorar oss själva utan gemenskap, utan gemenskapen har vi ingen att älska...

Detsamma gäller för Gud. När vi säger att Gud är kärlek, måste vi också säga att Han är gemenskap. Kärleken förutsätter någon att älska, annars ger den inte, och det är därför Gud är Treenig. Fadern har sedan tidernas begynnelse älskat Sonen, och ur denna kärlek strömmar Den Helige Ande. Hur kan vi annars säga att Gud är kärlek, om han varit ensam innan skapelsen?

Det är också därför en ärlig ateist oundvikligen måste falla in i förtvivlan. För henne finns ingen varaktig gemenskap, och således ingen varaktig kärlek. Efter sista andetaget är hon ensam, hon upphör att vara. Hennes existens kommer att försvinna som ett rop ut i kalla rymden, ett rop ingen hör. Om hennes liv varit ljuv musik eller fruktansvärt oväsen spelar ingen roll, när ingen längre lyssnar blir det likgiltigt hur hon låter. Eller lät...

Därför försöker den som saknar tro naturligtvis klamra sig fast i människors medvetande så länge som möjligt. Som ett resultat vill var och varannan människa vill skriva en bok, och det är antagligen också därför som våra ateistiskt inspirerade begravningar gärna är nostalgiska och människocentrerade. Våra favoritlåtar spelas en sista gång, någon ger ett hyllningsord till våra goda karaktärsdrag och en tredje återberättar en god levnadshistoria. "Låt oss aldrig glömma" är budskapet, men det ekar ganska tomt när vi vet att alla en dag glöms bort...

Mig får man dock gärna glömma, jag vill ha en genuint kristen begravning! Där vill jag att man talar om Jesus, om hoppet om att det är min himmelska födelsedag som firas. Jag vill att det ska vara en sändningsgudstjänst till Gud, Han som är och som var gemenskap från tidens början till dess slut... Fram till dess får vi leva varje dag som om den vore den första och den sista, allt till Guds större ära!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var hälsad, o Drottning, barmhärtighetens Moder,
vårt liv, vår fröjd och vårt hopp, var hälsad!
Till Dig ropar vi, Evas landsflyktiga barn;
till Dig suckar vi sörjande och gråtande
i denna tårarnas dal.
Vänd därför, Du vår Förespråkerska,
vänd dina ömma blickar till oss;
och efter denna landsflykt,
visa oss Jesus, din välsignade livsfrukt!
O milda, o hulda, o ljuva Jungfru Maria.

Det stilla hjärtat

Helst ska det varken vara vår eller höst i hjärtat. Jag vill ha det alldeles tyst, det är då jag vet att Han är där...

Se Kundziņš vackra tavla "Cūkgans" (grisfarmaren), den illustrerar min längtan:

 Grisarna har trynet i marken medan  pojken förundrat ser mot himlen...

I nöd och lust...

För några månader sedan lanserades en dejtingsida för den som vill vara otrogen. Även om delar av kultureliten som vanligt poserade med sin "frigjordhet", var det  oväntat många som reagerade med stor ilska. I media uppstod intressanta diskussioner om kärlek, familj och ansvar. Sorgligt nog hörde jag väldigt få som stod upp för den kristna synen, att stanna i nöd och lust - tills döden skiljer åt!

Jag har träffat pastorer som berättat att många bröllopskandidater gärna vill ändra i bröllopetsceremonins liturgiska läsningar, de vill ta bort bitarna om "nöd" och "död". Det är uppenbart att de i den falska romantikens namn endast vill tala om lust, att de vill pervertera kärleken till ett ömsesidigt utnyttjande av det man eftertraktar i den andre. En sådan äktenskapssyn är dock dömd att leda till ensamhet och har ingenting med kristendomen att göra. Faktum är att det är en fördold polygami, man har flera partners även om det råkar vara en i taget...

När den moderna människan ger sig till någon annan, är det nästan alltid underförstått att det bara är "till låns", att det går att dra sig ur om någon i relationen tröttnar. Partners konsumeras bara, som köp- och slängvaror! Den andre blir på sin höjd ett trevligt sällskap, men tillhör varandra gör man inte...

Ensamheten i en sådan relation är extra tydlig när vi blir sjuka, svåra och tråkiga. Partnern drar sig ur och det visar sig att det inte var hela personen som älskades, endast den attraktiva delen. Man håller ihop genom att uppskatta den andres positiva sidor, inte genom att smälta samman med hull hår... 

Det är inte lätt för någon att vara trogen i nöd, i sådana fall vore det inte "nöd" utan "lust". Somliga får mer av det ena, andra mer av det andra. Oavsett måste kärleken vara givande och acceptera båda, annars är den inte kärlek i kristen mening.

I Bibeln sägs det alltså att de gifta inte längre är två utan ett. Inte ens den egna kroppen tillhör en själv längre. Man ska rå om den andres kropp som sin egen, och vice versa. Då gäller det att älska både det sjuka och det friska, det svaga och det starka, det vackra och det fula - alltihopa är ju en del av dig själv! Två är ett, och ur den oupplösliga gemenskap kommer barnen... Barn som kan lita på att mamma och pappa rår om varandra.

Må den heliga familjen beskydda oss!

Det stora kärleksbadet

När jag blev kristen hade jag svårt att förstå vad som menas med syndamedvetenhet. Ödmjukhetsidealet talade visserligen till mig, men jag trodde mest det handlade om att inte sätta sig över andra. Det var först när jag fick mer av Jesu kärlek som jag kunde ana kontrasterna mellan mörker och ljus i min egen själ...

Jag tror att den som eftersträvar syndamedvetenhet först måste eftersträva kärleksmedvetenhet, det har åtminstone varit min erfarenhet. Egentligen är det ganska enkel psykologi; inför kritiska, granskande blickar vill ingen visa sig naken. Den som haft gympa på högstadiet vet garanterat vad jag menar.

I bönen lär vi dock känna Jesus som är allt annat än en rå högstadiegrabb i omklädningsrummet. Hans Moder har inte lärt Honom annat än kärlek, ty hon uppfostrar i samklang med Fadern. I den heliga familjen kan det därför inte finnas någon sadistisk glädje i att gnugga in andras svagheter. Det blir lätt floskler, men Kristus är verkligen kärleken. Hans barmhärtiga hjärta bultar för oss utan förbehåll, och det är först när den insikten sjunker in som Han kan börja förändra oss, klä av oss inför det stora reningsbadet...

"Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta" (Matt 11:29)

Den egna synden är hemsk att se, men den som erfarit Guds kärlek förtvivlar inte, hon faller ihop i Jesu famn.  Det är i dessa korta stunder som jag fått uppleva hur det är Kristus som lever i mig (Gal 2:20) och att Anden fyller mitt hjärta med böner utan ord (Rom 8:26). Det är alltså då som jag på allvar vänt mig till Jesus, ty han säger: "Lugn, det är jag. Var inte rädd!" (Mark 6:50).

Vissa moderna predikanter ropar dock ut ett "evangelium" där vi inte behöver bli förlåtna, där människan är god nog som hon är. I deras föreställningsvärd är guds kärlek inget annat än en axelryckning, ett överseende med våra brister. Många konservativt kristna svarar då med påståendet att det predikas för mycket kärlek i Kyrkan, men jag vågar påstå att det är precis tvärtom!

Maria från Magdala, be för oss!

Den som får mycket förlåtet kommer älska honom mer, säger Jesus (Luk 7:47f). Mitt eget skyddshelgon - den botfärdige synderskan Maria från Magdala - är en av de personer i Bibeln som visat Jesus störst kärlek. Hon begrät Honom både vid korset och graven, och det var också hon som fick det ärorika uppdraget att berätta om uppståndelsen för de andra (Joh 19:25, 20:18; Matt 27:61 osv.). Hennes största dygd är inte tron utan kärleken. Hon väntade blint där de lagt Honom, ingenting tyder på att hon visste vad som skulle hända.

Ibland glömmer jag bort att Jesus älskade mig innan jag var förmögen att älska honom tillbaka (1 Joh 4:19), då faller jag gärna in i skrupler. Jag blir modlös och tycker att det religiösa livet är dystert och tungt. Per Mases har kommenterat fenomenet på ett mycket fint sätt i senaste Pilgrim. Det talade verkligen till mig så jag gör ett litet utdrag och hoppas att det kan hjälpa någon mer:

"I den kristna andlighetens historia är Ignatius av Loyola (1491 - 1556) den store pedagogen på området. 'Det som kännetecknar den onda anden', säger han 'är att klandra, inge dysterhet, uppställa hinder och oroa själen med falska resonemang för att hindra henne att vandra framåt. Det som kännetecknar den goda anden är däremot att ge mod och kraft, tröst och tårar, lust och ro, för att man ska tillväxa i det goda'.

  Inte ens synderna får föra oss till misströstan. Själasörjaren Francois de Sales (1567 - 1622) ger följande bild: "Så förändra er, men gör det med glädje, som en som älskar sin trädgård och beskär sina äppelträd'".

Helige Franz von Sales, be för oss!

Några osammanhängande promenadtankar

Småfåglarna sjunger så vackert för Jesus, hurra för att de äntligen kommit tillbaka! De uttrycker en okonstlad lätthet som får mig att längta efter himmelriket. Naturen väcker onekligen det andliga inom mig, datorn det motsatta. Jag måste prioritera om min tid...

Må den helige Franciskus av Assisi beskydda vår vackra natur!

Under min rosenkranspromenad i morse fick jag förresten en stark ingivelse att överlämna domkyrkan  i Marias händer.

Jag har aldrig varit särskilt duktig på urskiljning, men jag tänkte att detta är harmlöst. Därför ställde jag mig en bit ifrån domkyrkan och bad. Det skapade dock bara otillfredsställelse; "jag måste gå in, kyssa marken och göra det ordentligt!" Så fick det också bli, och jag fylldes av en oerhörd frid. Det kändes som om fönstermålningen med den välsignande Jesus bekräftade att jag gjort rätt...

Hur reagerar ni på sådana ingivelser? Kan det vara träning i lyhördhet inför att Anden vill något större, eller ska man vifta bort det och hoppas att det kommer tillbaka om det är äkta?

Vill förresten be om ursäkt ifall många av min inlägg känns som "tankespam".  Har ingen lust att skriva långa, väl genomarbetade inlägg just nu nämligen. Bloggen får fungera som någon sorts publik dagbok i stället, och det är väl ursprungstanken med konceptet vill jag minnas...

I de Tjänandes Namn,
Pontus Immanuel-Maria

Eremiterna och mässplikten

Bilden är hämtad från: newliturgicalmovement.org

Hur gör/gjorde de icke prästvigda eremiterna med mässplikten? Hur länge kan vi leva på andlig kommunion? Är eremitaget ett undantag där det kan vara vist att inte söka upp en Mässa? 

Helige Antonius den store attackeras av demoner.

Högkyrklig protestantism och min vandring mot katolicismen

Att livet som katolik skulle vara så annorlunda kunde jag aldrig föreställa mig. Jag var en ganska högkyrklig lutheran, ändå har min tro förändrats radikalt! Katolicismen kräver nämligen ett totalt avståndstagande från individualismen i tron...

Jag var en av de protestanter som gärna vill framhäva att de också tror på flera av Katolska Kyrkans dogmer, läror och fromhetsuttryck. Tyvärr missar de att katolicismen inte är en "andlighet" eller "tradition". Kyrkan är Kyrkan, Kristi Kropp! Hennes lära kan inte spreta åt flera håll: En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. (Ef 4:5)

Länge hade jag förhållningssättet att jag skulle bli "romersk katolik" (jag betraktade mig redan som katolik) om jag kom fram till att alla deras dogmer stämmer. Efter en ganska krävande pilgrimsfärd diskuterade jag detta med en nära vän. "Kanske borde jag konvertera" sa jag, "men jag kan inte acceptera avlatsläran eller vatikankoncilierna". Han hade alltid respekterat mig som protestant, men här frågade han mig rakt på sak: "Tror du verkligen att du är smartare än alla helgon som också reflekterat över detta och ändå valt att leva som katoliker?". Pilgrimsfärden hade låtit mig förstå att jag är svag och syndig, diskussionen med min vän bet tag i mig!

Frågan hade nämligen satt fingret på vad katolicismen handlar om. Den som vill bli kristen på allvar kan inte vara sin egen påve, hon måste be som vi gör i Mässan: "Se inte till vår synd utan till din Kyrkas tro".

Vi måste alltså lita på att Kyrkan är vägledd av Anden, att Jesus och Fadern bevarar Henne från dödsrikets makter. Det innebär att dogmatiska beslut som vi inte förstår ändå är heliga, precis som bibelpassager vi inte förstår är heliga. Just detta var en insikt som började sjunka in, orden om den katolska Kyrkan i trosbekännelserna fick djup och mening. Vem är jag att plocka och peta i tallriken, behandla Hennes läror som om de vore varor på ett smörgåsbord? Har de heliga någonsin gjort så?
 
Jag har frågat protestanter i olika sammanhang vad som krävs för att de ska vilja ha enhet med oss i Rom. Alla ger olika svar. Någon säger att vi måste acceptera kvinnliga präster, en annan hädar Maria och säger att hon var en syndare precis som vi, en tredje älskar Gudsmodern men vill att vi slutar smycka våra katedraler eller ägna oss åt "gärningslära". Jag har alltså hört allt! Först som katolik har jag dock insett att problemet inte alls handlar om enskilda dogmer - människor kommer alltid hänga upp sig på saker och ting - det handlar om hur vi ber! Protestanten vägrar orden i Mässan utan säger: "Se inte till MIN synd utan till MIN tro..." 

Om protestanterna någonsin ska sluta protestera och ha enhet med Rom kan vi inte fastna i diskussioner om enskilda dogmer. Människan är syndig och därför inte kapabel att förstå Bibeln och Traditionen på ett riktigt sätt. Vi kommer alltid att tolka olika, oftast egentjänande. Därför är den centrala frågan: vem eller vilka är kapabla att fatta avgörande beslut, vem eller vilka har fått mandatet från Jesus?

För mig var tanken på konversion väldigt skrämmande. Jag skulle behöva ge upp karriär, stöta mig med vänner och ta avstånd från något jag länge hållit högt. Som tur väl är har jag aldrig varit ensam. Min vandringsvän hade konverterat från rysk-ortodoxa kyrkan, helt säkert inte enkelt. Han skulle därför ta mig i handen och leda mig rakt in i det okända och stormiga, det skrämmande. Likt Petrus tog jag steget, och se vilken skönhet och vila det innebar att få vila vid min moders bröst!

Sen hade jag ju min fina vän David som tålmodigt (nåväl!) väntade på mig när jag kom hem!

Bild på David från den gamla goda tiden i Linköping

Ett lite mer matnyttigt inlägg om Kyrkans väg för att förstå läran om påvens ofelbarhet i lärofrågor kommer framöver. Om jag inte utlovar det här finns nämligen risken för att jag aldrig tar mig tid att skriva det.

Låt oss be för enhet!