Några osammanhängande promenadtankar

Småfåglarna sjunger så vackert för Jesus, hurra för att de äntligen kommit tillbaka! De uttrycker en okonstlad lätthet som får mig att längta efter himmelriket. Naturen väcker onekligen det andliga inom mig, datorn det motsatta. Jag måste prioritera om min tid...

Må den helige Franciskus av Assisi beskydda vår vackra natur!

Under min rosenkranspromenad i morse fick jag förresten en stark ingivelse att överlämna domkyrkan  i Marias händer.

Jag har aldrig varit särskilt duktig på urskiljning, men jag tänkte att detta är harmlöst. Därför ställde jag mig en bit ifrån domkyrkan och bad. Det skapade dock bara otillfredsställelse; "jag måste gå in, kyssa marken och göra det ordentligt!" Så fick det också bli, och jag fylldes av en oerhörd frid. Det kändes som om fönstermålningen med den välsignande Jesus bekräftade att jag gjort rätt...

Hur reagerar ni på sådana ingivelser? Kan det vara träning i lyhördhet inför att Anden vill något större, eller ska man vifta bort det och hoppas att det kommer tillbaka om det är äkta?

Vill förresten be om ursäkt ifall många av min inlägg känns som "tankespam".  Har ingen lust att skriva långa, väl genomarbetade inlägg just nu nämligen. Bloggen får fungera som någon sorts publik dagbok i stället, och det är väl ursprungstanken med konceptet vill jag minnas...

I de Tjänandes Namn,
Pontus Immanuel-Maria