lördag 12 mars 2011

Högkyrklig protestantism och min vandring mot katolicismen

Att livet som katolik skulle vara så annorlunda kunde jag aldrig föreställa mig. Jag var en ganska högkyrklig lutheran, ändå har min tro förändrats radikalt! Katolicismen kräver nämligen ett totalt avståndstagande från individualismen i tron...

Jag var en av de protestanter som gärna vill framhäva att de också tror på flera av Katolska Kyrkans dogmer, läror och fromhetsuttryck. Tyvärr missar de att katolicismen inte är en "andlighet" eller "tradition". Kyrkan är Kyrkan, Kristi Kropp! Hennes lära kan inte spreta åt flera håll: En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. (Ef 4:5)

Länge hade jag förhållningssättet att jag skulle bli "romersk katolik" (jag betraktade mig redan som katolik) om jag kom fram till att alla deras dogmer stämmer. Efter en ganska krävande pilgrimsfärd diskuterade jag detta med en nära vän. "Kanske borde jag konvertera" sa jag, "men jag kan inte acceptera avlatsläran eller vatikankoncilierna". Han hade alltid respekterat mig som protestant, men här frågade han mig rakt på sak: "Tror du verkligen att du är smartare än alla helgon som också reflekterat över detta och ändå valt att leva som katoliker?". Pilgrimsfärden hade låtit mig förstå att jag är svag och syndig, diskussionen med min vän bet tag i mig!


















Frågan hade nämligen satt fingret på vad katolicismen handlar om. Den som vill bli kristen på allvar kan inte vara sin egen påve, hon måste be som vi gör i Mässan: "Se inte till vår synd utan till din Kyrkas tro".

Vi måste alltså lita på att Kyrkan är vägledd av Anden, att Jesus och Fadern bevarar Henne från dödsrikets makter. Det innebär att dogmatiska beslut som vi inte förstår ändå är heliga, precis som bibelpassager vi inte förstår är heliga. Just detta var en insikt som började sjunka in, orden om den katolska Kyrkan i trosbekännelserna fick djup och mening. Vem är jag att plocka och peta i tallriken, behandla Hennes läror som om de vore varor på ett smörgåsbord? Har de heliga någonsin gjort så?
 
Jag har frågat protestanter i olika sammanhang vad som krävs för att de ska vilja ha enhet med oss i Rom. Alla ger olika svar. Någon säger att vi måste acceptera kvinnliga präster, en annan hädar Maria och säger att hon var en syndare precis som vi, en tredje älskar Gudsmodern men vill att vi slutar smycka våra katedraler eller ägna oss åt "gärningslära". Jag har alltså hört allt! Först som katolik har jag dock insett att problemet inte alls handlar om enskilda dogmer - människor kommer alltid hänga upp sig på saker och ting - det handlar om hur vi ber! Protestanten vägrar orden i Mässan utan säger: "Se inte till MIN synd utan till MIN tro..." 

Om protestanterna någonsin ska sluta protestera och ha enhet med Rom kan vi inte fastna i diskussioner om enskilda dogmer. Människan är syndig och därför inte kapabel att förstå Bibeln och Traditionen på ett riktigt sätt. Vi kommer alltid att tolka olika, oftast egentjänande. Därför är den centrala frågan: vem eller vilka är kapabla att fatta avgörande beslut, vem eller vilka har fått mandatet från Jesus?


















För mig var tanken på konversion väldigt skrämmande. Jag skulle behöva ge upp karriär, stöta mig med vänner och ta avstånd från något jag länge hållit högt. Som tur väl är har jag aldrig varit ensam. Min vandringsvän hade konverterat från rysk-ortodoxa kyrkan, helt säkert inte enkelt. Han skulle därför ta mig i handen och leda mig rakt in i det okända och stormiga, det skrämmande. Likt Petrus tog jag steget, och se vilken skönhet och vila det innebar att få vila vid min moders bröst!
































Sen hade jag ju min fina vän David som tålmodigt (nåväl!) väntade på mig när jag kom hem!



Bild på David från den gamla goda tiden i Linköping




















Ett lite mer matnyttigt inlägg om Kyrkans väg för att förstå läran om påvens ofelbarhet i lärofrågor kommer framöver. Om jag inte utlovar det här finns nämligen risken för att jag aldrig tar mig tid att skriva det.

Låt oss be för enhet!

4 kommentarer:

  1. Haha. Tålmodigt? Det var tur att du la in brasklappen "nåväl!"

    Annars en fin text.

    SvaraRadera
  2. En fantastisk text.

    Visst är det underbart att vara Kyrkotrogen. Jag älskar KK och kan inte tänka mig att byta bort denna skatt mot något mindre än "hela sanningen"!

    Allt Gott

    SvaraRadera
  3. Underbart och svårt!

    Det inre bråket har liksom stillat. Känner inte att jag behöver ta ställning till allting, det viktiga blir att fokusera på det andliga.

    Ta väl hand om dig Annorzzz!

    SvaraRadera
  4. Pontus

    Bråk och, ja själva livet är inte lätt. Jag kom ut i blog-svängen, indirekt p g a en katekum:s frånfäle!

    Jag börjar verkligen tröttna på all polemik! Men man lär sig under resans gång!

    Ska bli kul att följa din blog. Du har börjat väl...

    Allt Gott!

    SvaraRadera