Ingen vill tala om det jordiska livets slut, åtminstone inte innan vi måste. Den som är ung och frisk tycks vilja förtränga dess verklighet, skjuta dödsångesten på framtiden. Själv tror jag att närheten till döden är positiv eftersom den hjälper oss att bli existentiella varelser. Hur många av oss har inte påmints om vad som är viktigt först när vi står inför ett slutgiltigt farväl?
Min egen ångest inför döden handlar först och främst om att behöva säga farväl till dem jag älskar. Gemenskapen är ju vårt allt. Utan att älska och att älskas blir vi som vandrande spöken, levande döda. Våra liv förvandlas till tomma och kalla ekon ut i ingenstans, desperata skrik ut i rymdens mörker. Vi förlorar oss själva utan gemenskap, utan gemenskapen har vi ingen att älska...
Detsamma gäller för Gud. När vi säger att Gud är kärlek, måste vi också säga att Han är gemenskap. Kärleken förutsätter någon att älska, annars ger den inte, och det är därför Gud är Treenig. Fadern har sedan tidernas begynnelse älskat Sonen, och ur denna kärlek strömmar Den Helige Ande. Hur kan vi annars säga att Gud är kärlek, om han varit ensam innan skapelsen?
Det är också därför en ärlig ateist oundvikligen måste falla in i förtvivlan. För henne finns ingen varaktig gemenskap, och således ingen varaktig kärlek. Efter sista andetaget är hon ensam, hon upphör att vara. Hennes existens kommer att försvinna som ett rop ut i kalla rymden, ett rop ingen hör. Om hennes liv varit ljuv musik eller fruktansvärt oväsen spelar ingen roll, när ingen längre lyssnar blir det likgiltigt hur hon låter. Eller lät...
Därför försöker den som saknar tro naturligtvis klamra sig fast i människors medvetande så länge som möjligt. Som ett resultat vill var och varannan människa vill skriva en bok, och det är antagligen också därför som våra ateistiskt inspirerade begravningar gärna är nostalgiska och människocentrerade. Våra favoritlåtar spelas en sista gång, någon ger ett hyllningsord till våra goda karaktärsdrag och en tredje återberättar en god levnadshistoria. "Låt oss aldrig glömma" är budskapet, men det ekar ganska tomt när vi vet att alla en dag glöms bort...
Mig får man dock gärna glömma, jag vill ha en genuint kristen begravning! Där vill jag att man talar om Jesus, om hoppet om att det är min himmelska födelsedag som firas. Jag vill att det ska vara en sändningsgudstjänst till Gud, Han som är och som var gemenskap från tidens början till dess slut... Fram till dess får vi leva varje dag som om den vore den första och den sista, allt till Guds större ära!
Var hälsad, o Drottning, barmhärtighetens Moder,
vårt liv, vår fröjd och vårt hopp, var hälsad!
Till Dig ropar vi, Evas landsflyktiga barn;
till Dig suckar vi sörjande och gråtande
i denna tårarnas dal.
Vänd därför, Du vår Förespråkerska,
vänd dina ömma blickar till oss;
och efter denna landsflykt,
visa oss Jesus, din välsignade livsfrukt!
O milda, o hulda, o ljuva Jungfru Maria.
