onsdag 12 januari 2011

En andra text om Kyrkans enhet

I sorgen över Kyrkans splittring är det mänskligt att peka och säga "det var deras fel!". Det görs i alla andra sammanhang, så varför inte här? Vi katoliker anklagar ibland protestanterna för att vara obotliga heretiker som gör allt för att formulera egentjänande teologi, men är det verkligen så enkelt? Jag tror inte det...

Enskilda personer står sällan ensamt ansvariga för  sin synd. En familj som tröttnar på hyckleriet i sin församling och slutar gå i Mässan gör visserligen fel, men skulden är delad. Deras längtan bort från hyckleriet är heligt, men samma längtan som kunde gjort dem till helgon ledde dem till synd. Kanske var det just detta som hände Luther?

Jag är själv en passionerad person och vet hur tunn gränsen mellan rättfärdighetsiver och bitterhet är. För mig är det därför enkelt att föreställa mig hur Luther från början drevs av ett hopp om en heligare kyrka, men att djävulen förhärdade hans hjärta och gjorde honom högmodig och bitter: "Se på brödprästerna! Se på de självrättfärdiga munkarna! Se vilken sodomit påven är!" osv. Hatets, högmodets och splittringens ande brukar åtminstone viska liknande saker i mitt öra när jag ser fel och brister hos mina medkristna...

Luther hade rätt i delar av sin kritik, och jag tror att vi gör riktigt om vi antar att han från början inspirerats av Anden för att driva fram förändring i en sjuk kropp. Vad som kunde ha varit ett hälsosamt vaccin blev dock en kraftig lunginflammation. Kroppen var för svag för att tåla kritiken, människor såg antikrist i stället för Jesus i sina meningsmotståndare och såret började blöda. Tvistefrågorna späddes på och lösningen såg ut att vara långt borta. Läkarens ordination: amputering! Frågan är bara om det var Läkarens eller vår egen? Jag undrar inte retoriskt... 

Kanske har jag rätt i min lilla psykologiska analys, kanske inte. Endast Gud vet, han som utforskar allas hjärtan. Vad jag vet är däremot detta: Om vi på båda "sidor" hade gjort som Jesus sagt och älskat varandra så hade reformationens tragedi aldrig hänt! Kyrkan hade inte kunnat rivas mitt itu om det inte funnits högmodiga hatare på båda sidor. Hatets ande och splittringens ande tillhör samma fallna ängel. 

Luther vägrade respektera gudagivna auktoriteter, auktoriteterna vägrade lyssna på ett utbrett och ibland rättfärdigt missnöje. Vad hade hänt om man helt prestigelöst valt att lyssna på varandra, tolkat varandra så välvilligt som möjligt och undvikit det bittra och polemiska språket? Idag har vi ju gemensamt konstaterat att synen på nåden inte är kyrkoskiljande, och det ligger nära till hans att fråga om läran egentligen var annorlunda då...

Vad vill jag ha sagt? Jo att jag inte tror att splittringen endast är ett teologiskt och intellektuellt problem.  Det är det visserligen ingen som påstått det heller, men jag upplever ofta att man (läs: jag!) i diskussioner endast plockar fram de historiska och teologiska glasögonen och glömmer bort de andliga och psykologiska. 

Reformationen var inget bloggkrig. Även om hjärnan är en present från Gud som kan leda oss till Jesus och sanningen, kan den också manipuleras och styras av ett bittert hjärta. "Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den." (Matt 7:14). När jag diskuterade detta med en nära vän till mig som också är en mycket skicklig debattör, lyfte han fram just motivet som avgörande för hur en diskussion skall föras. Om  det bara är besserwissern i oss som vill ha utrymme, skall vi vara tysta och försöka be i stället.

Jag tror att första steget till enhet måste vara välvilja, att bli helt prestigelösa. "Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta" säger Jesus (Matt 11:29). Först då kan vi söka vad som är verkligt sant, inte självhävdelse eller egentjänande teologi. Min egen konversion till kristendomen och så småningom katolicismen var både hjärtats och hjärnans, samverkan var nödvändig.

Därför ber jag er ödmjukt: Be mig hålla klaffen nästa gång jag bara tjafsar, när det blir uppenbart att jag bara vill vinna diskussionen, inte ditt hjärta! När vi båda har den goda intentionen tror jag däremot att vi har mycket att lära av varandra.

Med det sagt ser jag fram emot fina diskussioner i bön och kärlek! Och när bönen och kärleken inte finns där, ser jag fram emot att vi gemensamt håller truten!

Veni sanctus spiritus!

En första text om Kyrkans enhet

Många har blivit sura och besvikna på mig för att jag i min konversion också erkänner Katolska Kyrkans särställning. I den protestantiska föreställningsvärlden är det helt självklart att vem som helst kan starta en böne- och bibelläsningsförening och sedan kalla den för "kyrka", så kritiken är förståelig. För mig har det dock varit just frågan om vad det bibliska begreppet "Kyrka" innebär som fick mig att konvertera.

Den protestantiska kyrkoförståelsen grundar sig i antagandet att Bibeln lägger grund för kyrkan. En sådan föreställning har dock inget stöd i Bibeln själv, inte heller i historien. Jesus profeterar aldrig om ett antal böcker som ska skrivas om Honom för att ge oss den rätta förståelsen av uppenbarelsen. I stället väljer han ut verkliga människor till att vara Hans kropp, och ledaren för denna kropp blir Petrus, med vilken han sluter ett nytt förbund (Matt 16:18 - 19, Joh 21:17).

När vi läser i Gamla Testamentet förstår vi hur viktiga och konkreta Guds förbund är. Berättelserna om Noa, Abraham, Isak, David osv. vittnar på ett tydligt sätt om hur Gud aldrig överger sitt folk eller sviker sina löften. Israel är grundat på verkliga personer, och lika lite som en hedning kunde ta judarnas heliga Skrifter och sedan grunda "ett eget Israel" på dessa texter, kan enskilda individer grunda "nya kyrkor" endast på Bibeln. Förbundet omfattar mer än så.

Det kyrkliga förbundets fullbordan sker genom pingsten (Apg 2), och det är tack vare Andens utgjutande över Kyrkan som vi törs lita på att Han också inspirerat kanoniseringen av de bibliska Skrifterna. Det finns nämligen ingen bok i Bibeln som säger vilka skrifter som skall få vara med och vilka som ska stå utanför. Däremot fanns det en praxis i Kyrkan att skrifterna var väl spridda, men varför skulle kontroversiella böcker som Uppenbarelseboken eller Hebreerbrevet vara med medan exempelvis Hermas Herden fick stå utanför? Kyrkan avgjorde...

Allt detta är dock väldigt teologiskt, men det får också oerhörda konsekvenser för vårt kristna liv. Protestanter saknar gemensam tolkningstradition. I början av reformationen hävdade de att alla döpta har fått Anden och att de därför kan bli vägledda till en korrekt förståelse av Bibeln. Idag vet vi dock att så inte är fallet, de är inte ens överens på de punkter som rör vår frälsning: Är dopet nödvändigt för att bli räddad? Krävs absolution för syndernas förlåtelse? Kan vi göra något för vår egen frälsning eller är allt nåd? Är de räddade predestinerade? Kan Gud välsigna homosexuella relationer eller var det just sådana som låg bakom Sodom och Gomorra?

Jag trodde protestantiskt fram till den dag då jag insåg att Gud knappast kan stå likgiltig inför de här frågorna. När jag en gång i tiden ledde ett bibelstudium om dopet, var det en intelligent flicka som brast ut: "En motiverar ett ställningstagande med de bibliska skrifterna, en annan motiverar det motsatta med samma skrifter - vem skall jag lita på?!". Hennes fråga var så ärlig och uppriktig att den förföljt mig hela vägen fram till Katolska Kyrkans port. Bibeln är inte ens tydlig i en fråga som - enligt de flesta kristna - är helt central för vår frälsning.

Hur ska vi då veta vem som har rätt? Redan i Apostlagärningarna kommer det första teologiska dilemmat, nämligen frågan om hedningarna (Apg 15:1 - 9). Om konflikten skett i protestantisk anda hade männen som krävde omskärelse bara bildat ett eget samfund, men på biblisk tid var det självklart att Kyrkan måste vara enad även om det innebar att de fick underordna sig apostlarna. Samma sak gällde vid Bibelns kanonbildning: Alla var inte överens om vilka böcker som skulle vara med och inte, men man underordnade sig biskoparna  eftersom man förstod att de fått ett särskilt uppdrag i kroppen. Om en text inte överensstämde med Kyrkans lära fick den inte vara med, trots att den var av tidigt datum och hade god spridning etc.

Kanske kan vi en dag återförenas under biskopen i Rom? Då kanske världen kan tro?

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig."  (Joh 17:21 - 23)